Varför vi älskar skräckfilmer

Som för många andra människor är skräckfilmer som en drog för mig. För min egen del började allt i högstadiet. Vi samlades ett gäng i min kompis hus som bodde granne med en riktigt ”skita ner dig”-otäck skog och matade DVD-spelaren med den senaste nyutkomna skräckfilmen när solen gått ner. Så där satt vi alla under varsin filt och gjorde allt i vår makt för att inte låta som en kastrerad vessla när vi blev skrämda. 

Värst var när vi fått tag på filmen ”The Blair Witch Project” som sades vara på riktigt. När filmen var avverkad hade jag ett ansiktsuttryck som en död geisha och var rädd som en höna hos en konservator. När väl min kompis syster ställde sig utanför fönstret och knackade allt vad hon kunde tror jag helt seriöst att jag dog för en sekund. I alla fall en snabb släng av koma!

Men varför utsätter vi kroppen för dessa läskiga filmer som enbart sätter våra känslor på en intensiv och nästan oangenäm berg- och dalbana? Här är anledningen till varför vi älskar skräckfilm!

Den främsta anledningen varför vi väljer att sitta och flod-svettas till skräckfilmer: vi är ute efter den där kicken. En adrenalinkick som får hjärtat att slå dubbla slag, magen att knyta sig, muskler att spänna sig och kroppstemperaturen att göra magplask. Vi kan sitta där i TV-soffan och säga till oss själva att det skärmen visar inte är på riktigt, men känslomässigt reagerar hjärnan som att det är vi som blir jagade av stövel-mördaren. Ju mer rädsla vi känner, desto mer njuter vi av filmen… konstigt nog. Detta gör det till en enklare form av adrenalinkicks-finnande. Vi slipper helt enkelt att hoppa bungyjump eller pepparspraya en polis i ögonen!

Många forskare menar på att skräckfilmer kan vara ett sätt att hantera verklighetens våld och hemskheter. En studie som Glenn Sparks gjort (professor i kommunikation vid Purdue University) visade att strax efter ett mord på en högskolestudent ökade intresset för film som visade kallblodiga mord på skolan markant. Skräckfilm blir en slags säkerhetsventil till våra aggressiva impulser. Att titta på våld förebygger behovet av att agera ut det. Samma gäller för alla de farhågor livet har att erbjuda. 

I undersökningar av Joanne Cantor (föreståndare för kommunikationsforskning vid University of Wisconsin, Madison) visade sig att nästan 60% rapporterade att något de sett på film före 14 års ålder hade orsakat störningar i sömnen eller i vaket tillstånd. Det finns någon skräckblandad förtjusning i att den traumatiska effekten filmen lyckats generera stannar kvar i vårat minne. Att jag fortfarande kan skrämmas av tanken att tandfen ska komma in och sprätta upp min magsäck vid förlust av en tand sen jag såg ”Darkness Falls” är både fascinerande och underhållande. Det blir inte bättre av att min missfärgade porslinstand håller i detta nu på att lossna…

Rädsla och nöje är mycket nära besläktade. Samma fysiologiska reaktioner sker i båda fallen. För vissa människor skapar skräckfilmsupplevelsen således fysiologiska känslor som kan tolkas som kul. Det är också en njutning vi gillar göra tillsammans med folk. Detta sträcker sig långt tillbaka när man samlades och berättade skräckhistorier runt lägerelden. Människan gillar njuta av intensiva känsloupplevelser i grupp. Och detta är precis den anledningen till varför jag älskar skräckfilmer. Att sitta och dela den där skrämmande känslan med vänner är oslagbart. För vem skulle annars påmint mig var tredje månad att jag låg och grät i fosterställning när min kompis syster knackade på fönstret efter att vi hade sett ”The Blair Witch Project”!

Poltergeist (1982)

När lammen tystnar (1991)

The Blair Witch Project (1999)

The Others (2001)

Barnhemmet (2008)

The Conjuring (2013)