Den chilenska regissören Pablo Larrain satte sitt namn på Hollywoodkartan när han regisserade två rollprestationer där båda blev Oscarsnominerade. Jag syftar på Natalie Portman som Jackie Kennedy i filmen ”Jackie” (2016) samt ”Spencer” (2021) med Kristen Stewart som prinsessan Diana. Båda filmerna fick sin världspremiär här på Lido i Venedig och nu kommer hans tredje film som avslutar hans idé kring en trilogi om starka kvinnoporträtt.
I ”Maria” spelar ingen mindre än Angelina Jolie huvudrollen som operasångerskan Maria Callas. Filmen följer hennes sista dagar i Paris under slutet av 70-talet.
Åsikterna är ofta spridda huruvida Angelina Jolie är bra eller dålig som skådespelerska, men jag har alltid gillat henne sedan jag såg den gripande filmen ”Stulna år” (1999). Även starka minnesvärda roller som modellen Gia Carangi i filmen ”Gia” (1998) eller Clint Eastwoods ”Changeling” (2008) där hon spelar en mamma som letar efter sitt förvunna barn. Förutom dessa roller har hon gestaltat ikoniska karaktärer som Lara Croft, Maleficent och nu ingen mindre än Maria Callas.
Hon skildrar operasångerskan med en fin och skör sårbarhet som berör samtidigt som hon lyckas fånga Callas diviga sida helt naturligt. Hennes porträttering känns genuin och äkta. Visserligen sjunger hon inte själv i filmen och jag hade lite svårt att släppa ”mimningen” till en början, men det var bara att kapitulera när känslorna tog över i crescendot.
Jag vill även lyfta fram hennes motspelare Pierfrancesco Favino och Alba Rohrwacher. Tillsammans med Jolie i rummet skapas en härlig och varm vänskap sinsemellan som bjuder på skratt.
Om vi lämnar skådespeleriet och istället ser till filmen i sin helhet tycker jag absolut att denna var bättre än Larrains ”Spencer” som kom för några år sedan. Det finns ett starkare driv i filmens narrativ som gör den betydligt mer engagerande. Dock tenderar den till att bli lite långdragen på sina håll.
Scenografin och kostymen i filmen är en ren fröjd för ögat att se på. Fotot lyfter även den visuella delen av filmen och Pablo Larrain jobbar med ett snyggt stilistisk grepp där han blandar svart/vita klipp med härlig nostalgisk Super-8 känsla på andra. Verkligheten varvas på så vis med drömmar och det förflutna på ett effektfullt sätt.
Biografiska gestaltningar brukar ofta gå hem hos Oscarsjuryn, så att Angelina Jolie får göra sig redo för kommande prisgalor känns därför givet om ni frågar mig.
Precis innan premiären köpte Netflix de amerikanska rättigheterna till filmen. De har tidigare samarbetat med Larrain när han gjorde ”Greven” åt dom förra året. När filmen får svensk biopremiär är dock fortfarande oklart, men jag skulle räkna med en given visning under Stockholm Filmfestival. Håll utkik!
