Vi sätter betyg på avsnitten i "Black Mirror" säsong 5

Säsongen är kortare. "Bandersnatch" åt upp en stor del av budgeten och tiden. Men det finns ändå mycket att se fram emot nu när "Black Mirror" kommer tillbaka med tre nya historier.

Och visst känns säsongen lite annorlunda, mer jordnära om man vill. Avsnitten handlar mer om vår emotionella koppling till teknologi och hur den påverkar våra liv och relationer. Det handlar inte lika mycket om fräcka science fiction-koncept utan mer om vanliga människor och hur de påverkas. "Black Mirror" fortsätter dock att vara rätt i tiden. I den här säsongen får vi se ett VR-spel komma i vägen för ett äktenskap, en Uber-förare tappa förståndet och en sångerska som slits mellan kommersiella krafter och sina egna ambitioner.

Lätta spoilers förekommer. Läs inte vidare om du vill se "Black Mirror" säsong 5 helt ovetandes.

 

 

 

Det finns nästan inga dåliga avsnitt av "Black Mirror". Men det finns flera lättglömda, de där som vi förträngt när vi talar om seriens storhet.

För "Black Mirror" är en ojämn serie, kanske som ett resultat av att den skjuter åt alla håll och kanter. Inget avsnitt är direkt förutsägbart, varje ny säsong är en påse presenter som väntar på att öppnas, men onekligen kommer det med en och annan besvikelse på köpet. Det här är säsongens långsammaste del.

Gillade du avsnittet "Playtest"? Med "Striking Vipers" dyker man åter in i tv-spelens värld. Titeln syftar på ett fightingspel i VR, ett slags ultramodernt "Tekken" där spelarna kan känna varje slag. Men det mesta utspelar sig i verkligheten, där vi får följa en man som försöker hantera familjeliv, brustna vänskapsband och vardagens måsten med egna begär. Det är ett relationsdrama som ställer intressanta frågor om cyber-otrohet och vad man får offra för ett lyckligt äktenskap.

Det handlar också om hur kids som växt upp bland skärmar och spelkonsoler närmar sig 40-strecket, och även om en modern syn på relationer. Avsnittet ger vibbar av Spike Jonze-dramat "Her", med en gaytwist. Håll utkik efter blinkningar till "San Junipero", ett av seriens mest hyllade avsnitt. Båda är regisserade av Owen Harris.

Ett häftigt koncept, jag önskar bara att man gjorde mer med det. Här finns inte tillräckligt med story för att fylla ut en timmes speltid.

Charlie Brooker beskriver avsnittet själv som "Marvel/DC-crossovern ni inte väntade er". Skådespelarna Anthony Mackie (Falcon i "Avengers"-filmerna) och Yahya Abdul-Mateen II (från "Aquaman") är iallafall sevärda som två collegevänner som tar upp kontakten efter många år.

Betyg: 3

 

 

 

De flesta "Black Mirror"-avsnitt utspelar sig i en nära framtid. Den här tar plats i vår tid - London 2018 för att vara exakt. Vi möter en man som kör för en Uber-liknande tjänst. Han parkerar varje dag utanför teknikföretaget Smithereens i hopp om att en av deras anställda ska kliva in i hans bil. För han är inte intresserad av att köra kunder, han har en helt annan agenda. 

Snart utvecklas det till ett kidnappningsthriller. Med polisen hack i häl, och en allt mer stressad Andrew Scott med handen på pistolens avtryckare, börjar han berätta sin historia.

Det högaktuella temat pratar om sociala medier-beroende. De påhittade apparna kan representera både Facebook, Twitter och alla appar som konstant skickar notiser och kräver vår uppmärksamhet. Något för alla oss som ständigt går med näsan i mobilen.

Min nya mobil påminner mig dagligen om hur mycket skärmtid jag har gjort av med, och det är otäckt att se att man ibland spenderat över 4 timmar stirrandes på en skärm. Notiser, nyheter, bildflöden som äter upp ens tid då man istället kunde fokusera mer på omvärlden. Det här avsnittet är inte lika sarkastiskt som den rosaskimrande satiren "Nosedive", det är träffsäkert och visar på vad som händer här och nu. Jag tror att de flesta skulle må bra av lite "tech detox" emellanåt.

Välgjort, spännande och aktuellt. "Smithereens" är en high-concept-film som kan passa bra att visa för vänner som aldrig sett ett enda avsnitt av "Black Mirror".

Betyg: 4

 

 

 

Sista avsnittet har enligt mig den skönaste idén. Det får mig osökt att tänka på allt från min egna Google Home (som jag önskar var smart nog att hålla en konversation), men också på några av de tragiska liv som våra unga stjärnor lever och döljer.

Miley Cyrus behöver inte gå långt utanför sig själv i rollen som Ashley O, en glammig men något plastig popstjärna. När hon inte sjunger trallvänliga hits i rosa peruk, så delar hon peppande råd till alla unga fans. "Tro på dig själv!"

Ett av fansen är blyga Rachel, som vill vara mer som sin idol. När hon så får reda på att hennes stora idol släpper en ny leksak, kräver hon naturligtvis att få den av sin pappa. Rachel Too är som om Alexa parade sig med en Barbie. Robotdockan kan hålla igång en konversation och spottar ur sig makeover-tips och platta visdomsord.

Mer än så vill jag inte avslöja. Till skillnad från de två andra avsnitten händer det väldigt mycket i detta. Många intressanta idéer och koncept har slängts ner i mixen, och man kunde ha gjort tre separata filmer, men det hela smälter ändå ihop ganska fint. Avsnittet är kanske inte lika mörkt och dystert som vi är vana vid, det kan mer liknas vid en kul kuppfilm för tonårspubliken. Men som sagt, det är inte utan tänkvärda teman kring hur berömmelse omvandlas till pengar, och till vilket pris.

Och för den som av någon orsak tvivlar på Miley Cyrus som skådespelerska, så är hon som klippt och skuren för den här rollen - detta är hennes "A Star is Born".

Betyg: 4