I takt med att datoreffekter tillåter oss att utforska nya, fantastiska möjligheter är det så otroligt viktigt att någon fortfarande har nära till handbromsen. Att någon har vett nog att säga nej. Jag tror att en bra start för många filmskapare hade varit att formulera en fråga högt för sig själva; tillför verkligen de där uppenbart animerade hästarna (som hoppar över de lika animerade brinnande dvärgarna), något till min film? Behöver vi verkligen se en till armé av satans underhuggare rusa mot en klinisk, välkoreograferad död, bara för att vi kan?
Det har gått 15 år sedan fans världen över förfasades över George Lucas tilltag i den då nya Star Wars-filmen ”Det Mörka Hotet”. Hur kunde han misslyckas så? Var fanns själen, hjärtat, smutsen, i universumet en värld unisont ägnat sin barndom åt att älska? Jag såg nyligen dokumentären ”The People vs George Lucas”, vars hela speltid var ägnad åt hardcorefans som med tårar i ögonen beklagade sig över hur svikna de kände sig. Hur deras barndomsminnen hade blivit trampade på av Jar-Jars fjälliga fötter. CGI, konsten att utvinna biljettguld ur datorer, skördade många offer då, men det var bara början och fenomenet har de senaste åren blivit allt värre.
Det senaste exemplet var aktuellt på bio nyss med ”The Hobbit: Femhäraslaget”, och ligger mig personligen närmre hjärtat än vad Star Wars-debaclet gör. Min barndoms filmupplevelser definierades inte av vare sig ewoker eller av Darth Vaders rosslande andetag, utan av en hobbit vid namn Frodo och hans farofyllda färd till Mordor. Jag skulle kunna gå så långt som att påstå att det var där och då, år 2001, när jag som osnuten 11-åring såg ”Sagan om Ringen” för första gången på bio, som grunden till mitt filmintresse lades. Jag tror ärligt talat att Ringen-trilogin påverkat mig som människa, hur högtravande och banalt det än må låta. Ana då hajpen jag och många med mig kände inför ”Hobbit”. Peter Jackson, kungen av Midgård, skulle efter många om och men tillslut regissera de nya filmerna och nyheten möttes av stor entusiasm hos de flesta. Vi borde vetat bättre. Varningsklockorna borde ha skallat högt, högt. Kände vi inte igen situationen vi stod inför? En hyllad regissör återvänder efter många år till en filmserie som då propellerat honom till superstjärnestatus, nu med ambitionen att göra något nytt, visa världen något vi aldrig sett förut. Vad vi fick? Tja, låt oss säga såhär; inte långt från ”Det mörka hotet 2”.
I Jacksons senaste effektfest är handlingen så utspädd att jag, trots att jag läst boken, knappt kommer ihåg vad den handlade om. Om den nu ens handlade om något överhuvudtaget, och inte bara var en ursäkt för att visa upp det senaste inom datorteknik och misslyckad slapstick. Jag tror jag vet hur det hänger ihop. Jag tror jag förstår varför det här händelseförloppet upprepas, och kommer fortsätta upprepas, tills vi i publiken säger stopp.
I slutet av 90-talet, när arbetet med Ringen-filmerna inleddes, var Jackson en nobody. En nyazeeländsk splatterfilmsregissör som på något vänster, mot alla odds, lyckats få ansvaret att förvalta Tolkiens arv på vita duken. Pressen på honom är enorm. Varje beslut skärskådas in i absurdum, och karlns fäbless för fånig humor och urspårade actionsekvenser hålls till ett minimum. Storyn är allt. Tio år senare är situationen diametralt annorlunda. Peter Jackson har nu uppnått gudastatus, ensamt ansvarig för några av världens mest inkomstbringande filmer och med dem ett enormt uppsving för Nyazeeländsk turism. Han har nu gjort sig oberoende, onåbar, omutlig. Hans ord är lag, och hans minsta nyck följs slaviskt, utan att ifrågasättas. Vem kan ifrågasätta Peter Jacksons, kungen av Midgårds, goda omdöme nu?
Medverkande på alla nivåer, från skådisar till rekvisitörer, har i intervjuer talat om hur chockade de blivit över vissa av de mer urspårade idéerna. Animatörer har rynkat sina pannor och i tysthet undrat, hur ska det här sluta? Jackson har bara skrattat. Tagit chocken som ett kvitto på att han gör något banbrytande. Jag kan inte skratta åt det. Miljontals fans vet fortfarande inte vad som hände. Men vi alla hoppas att vi kan glömma dessa Hobbit-filmer, vi vill ju inte solka ner minnet av Ringen-filmerna med den här nya given. Jag önskar att jag kunde säga det här till honom, få honom att förstå. Men Jackson lyssnar inte, han skrattar bara. Hela vägen till banken. Fortfarande oemotsagd.
