För vissa kan det tyckas vara en petitess i det stora hela men för mig är det onekligen deprimerande att reflektera över vad som händer med filmbranschen just nu. Biografer över hela världen håller stängt, produktioner har pausats, skjutits upp eller skrotats och allt svävar i någon sort limbo av oro och ovisshet. Kommer något någonsin bli som den en gång var? Ingen vet.
Det enda som fungerar som botemedel inför detta mörker är rörlig bild av högsta kvalitet och lyckligtvis finns det en hel del av den varan att njuta av på diverse streamingtjänster. Nedan har jag listat tre film som med besked deklarerar livskraft och glöd i mediet.
"Bad Education" (2019 - på HBO Nordic)
En kostymklädd skolchef är kanske inte det första man tänker på när man hör namnet Hugh "Logan" Jackman, men jösses vad han regerar i den här filmen. Han spelar Frank Tassone, som efter mycket bejublad framgång vid Roslyn High School hamnade mitt i en förskingringshärva när en studentjournalist (Geraldine Viswanathan) började gräva i skolans finanser.
Estetiken är underbart "old school", spänningsnivån är skyhög trots småskalig brottslighet och hela rollistan levererar stordåd. Sublima Jackman, som med briljans porträtterar tyst panik från skruvstädets mitt med briljans, gör en av sin karriärs finaste prestationer. Även Allison Janney i rollen som hans skorstensrökande högra hand är som alltid en fröjd. Årets bästa film hittills!
"En vit, vit dag" (2019 - finns på Draken Film, SF Anytime, Cineasterna)
Den här isländska festivalsnackisen (hade premiär i Cannes förra året) av Hlynur Pálmason knockade mig totalt. Under öppningsscenerna kände jag att jag trevade lite med den, men när jag väl fick in rätt våglängd så kapitulerade jag helt och lät den skölja över mig.
Ingvar Sigurdsson (en ren och skär naturkraft) spelar före detta polisen Ingimundur som efter sin frus plötsliga död får misstankar om att hon hade en otrohetsaffär. När han börjar utreda det hela eskalerar ilskan och frustrationen till livsfarlig nivå. En mycket melankolisk historia om de män som knyter näven i fickan tills de exploderar, och om hur sorg och svartsjuka föder hämndlystenhet. Intensiteten trycker nästan över bröstet, på bästa vis.
"En kvinnas martyrium" (1928 - finns på Mubi, Cineasterna)
Den känsla som man får i hela kroppen när man ser en film som börjar närma sig tresiffrig ålder och fortfarande håller, det är inte mycket som slår den. Precis så kände jag kring Carl Theodor Dreyers "En kvinnas martyrium" (något så sällsynt som en bra svensk titel), kanske mer känd som "La Passion de Jeanne d'Arc".
Helt utan ljud av något slag får vi följa den ödesmättade rättegången där den mytomspunna titelkaraktären (spelad av Renée Jeanne Falconetti i hennes andra och sista filmroll) slutligen dömdes till att brännas på bål. Under majoriteten av speltiden vilar kameran på Falconettis uttrycksfulla ansikte och det är så gränslöst mäktigt att se henne förkroppsliga det mod och den obevekliga övertygelse som ledde d'Arc in i döden. Hennes eldiga prestation är största behållningen, men även själva rättegångsdramat är fantastiskt.
