”Watchmen” är inte serien jag väntade mig. Men är det bra eller dåligt?

Vad är ”Watchmen” för dig?

Jag har aldrig läst Alan Moores seriealbum, men älskar filmen. Zack Snyder skildrade den mörka och brutala noir-stämningen och de färgstarka karaktärerna med oemotståndligt snygg serietidnings-estetik. ”Watchmen” kom 2009 och var långt före sin tid med att visa superhjältar som egoistiska, sviniga och korrupta - inte helt olikt årets grymma Amazon-serie, ”The Boys”.

”Watchmen” på tv är något helt annat, det ska man ha klart för sig från början. Visst, här finns många blinkningar som Moores eller Snyders fans kommer att upptäcka, nördiga påskägg av stora och små storlekar, men Damon Lindelofs actiondrama är ändå något eget. En serie som vill stå på egna ben, skitsamma vad fansen säger. Och det är faktiskt uppfriskande att se, istället för en vanlig nyinspelning eller reboot. För med tv-budget (även fast HBO har stålar) så hade det antagligen inte sett lika bra ut att försöka återskapa det som gjorts tidigare.

 

 

 

Här finns inga superhjältar, inte i fokus iallafall. Vår hjälte heter Angela Abar (spelad av Regina King) och är en vigilante med ett hemligt dubbelliv. På dagen är hon mamma och hustru med ett konditorijobb som fasad, men egentligen maskerar hon sig för att hjälpa polisen med de svåraste brotten. Hennes hemliga identitet, Sister Knight, är bara känd för några få kollegor.

Serien presenterar en alternativ version av nutiden, där polisen är dolda bakom gula masker. Detta för att skydda sig från Seventh Cavalry, terrorgruppen som i sin tur gömmer sig under Rorschach-masker. Mordet på en svart polis i Tulsa sätter igång en händelsekedja som tyder på att terroristerna växer sig allt starkare.

Händelserna i Alan Moores serieroman (och Zack Snyders film) utspelade sig mestadels på 1980-talet, och de finns i bakgrunden i tv-seriens universum. Då och då refererar serien till dåtidens hjältar, det görs bland annat på ett kreativt sätt genom inslag från fiktiva såpan ”American Hero Story”. Sedan dess har Robert Redford blivit president, och rädslan för ryssen och kärnvapenkrig har bytts ut mot ökande rasism och en misstro mot auktoriteter. Här drar seriens skapare Damon Lindelof paralleller till vår egna samtids stora debattämnen.

 

 

 

Även efter fyra avsnitt har jag lite svårt att få grepp om ”Watchmen”. Hur hänger den ihop med sin förlaga?

Efter sex avsnitt börjar bilden klarna. Och jag känner också att det spelar allt mindre roll. För ”Watchmen” i tv-format är som sagt sin helt egna grej, och den fascinerar mig - inte med snygga fightsekvenser och sin mörka stämning, utan med sin skruvade ton och sin ständigt överraskande handling.

Att jämföra den med original-”Watchmen” vore att jämföra ”Agents of SHIELD” med Marvels filmer - det är en fristående liten sidogrej redo att avnjutas helt på egen hand, om man inte kommer in med fel förväntningar. Även sci-fi-serien ”Westworld” gör sig påmind, sett till hur en stor och fantastisk värld står redo att upptäckas av en publik, bit för bit.

Serien är som ett stort pussel, som ter sig allt konstigare ju fler bitar man lägger. Nya karaktärer introduceras och bisarra historier utspelar sig vid sidan av vad man trodde var huvudberättelsen. För varje avsnitt besvaras några frågor men ännu fler dyker upp - vem är hon? Är inte det där han? Hur hänger det hela ihop? Vad gör Jeremy Irons naken på en herrgård omgiven av märkligt korkat tjänstefolk?

 

 

 

Samtidigt som det är ett otroligt vackert sätt att berätta en historia, oförutsägbart och intelligent, så hoppas jag innerligt att Lindelof har en plan för att knyta ihop det hela efter säsongens slut. Det är trots allt mannen bakom ”Lost” vi pratar om. Även om jag älskade den serien med alla mysterier, vet jag att många blev besvikna på hur den mjölkades i några säsonger för mycket.

Så, vad är ”Watchmen” för dig? Alan Moore-serien har sina fans. Många tycker att Zack Snyders film var ren perfektion. Nyfikenheten på Lindelofs tv-serie hos HBO är stor, men det gäller att gå in med rätt förväntningar - eller gärna ett öppet sinne. Glöm titeln, vänta dig inga blå gubbar på Mars, och du kommer upptäcka ett ljuvligt udda mysterium i miniserie-format, där nästa avsnitt inte kan komma fort nog.