Dokumentären "You Don't Nomi" klär av en av tidernas mest hånade filmer

Denna hånade monstrositet är känd för egendomliga val vad det gäller regi, manus och skådespel, för att vara full av oförglömliga citat, samt för att vara ett kritiskt och finansiellt misslyckande. Filmen kom ut 1995, vann Årtiondets sämsta film på Razzie-galan, sänkte huvudrollsinnehavarens karriär, fördrev regissören från Hollywood – och blev snabbt en kultklassiker.

 

I den nya dokumentären ”You Don’t Nomi” sätter kritiker och fans tänderna i en av de främsta filmerna i genren ”So bad it’s good.”

Här är några av de saker som gör ”Showgirls” till ”Showgirls.”

 

 

Det låter som en vandringslegend eller ett skämt, men "Showgirls" var det dyraste manuset som någonsin sålts vid tidpunkten det såldes. Joe Eszterhas hade tidigare skrivit manus till bland annat ”Flashdance” och ”Basic Instinct”, inga filmer som riskerar att hyllas för sina manus direkt, men de kommer inte ens i närheten av den fascinerande naturkatastrof som är”Showgirls”.

Filmen handlar om Nomi Malone (bara namnet säger så mycket, efternamnet baseras förstås på alone, men förnamnet? Refererar det till "Know me" eller kanske till det mer konfrontativa ”No! Me"!?) som liftar till Las Vegas för att bli en showgirl. Hon träffar vänner och fiender när hon arbetar sig upp från sjabbig strippklubb till huvudrollen i den glamourösa showen Godess. Nomi skyr inga medel för att få vad hon vill ha, och inte heller för att utkräva hämnd på de hon tycker som förtjänar det.

Ingen kan hävda att ”Showgirls” inte är citerbart. Citat som ”Man, everybody got AIDS and shit,” det vemodiga ”Must be weird not having people cum on you” och förstås samtalet om hundmat. Men det bisarra manuset görs inte direkt några tjänster av…

 

 

 

Regissören Paul Verhoeven var knappast en favorit bland kritikerna innan ”Showgirls” men filmerna han gjorde innan, ”Total Recall” och ”Basic Instinct,” drog åtminstone in ordentligt med pengar. ”Showgirls” borde ha dödat hans karriär, men den återhämtade sig. Filmen ”Starship Troopers” som han gjorde direkt efter ”Showgirls” sågades när den kom, men den har fått viss upprättelse på senare år. Hans film ”Elle” med Isabelle Huppert i huvudrollen, vann bland annat Bästa film på Cannesfestivalen och Bästa utländska film på Golden Globe-galan 2016.

Manuset lämnar mycket att önska, men det blir knappast bättre av det bisarra skådespelandet - vilket var medvetet hävdar Verhoeven (åtminstone ibland.) Inte bara är det melodramatiskt och överdrivet, men det levereras med en märklig ryckighet. Så här kan det t.ex. se ut när Nomi äter pommes och småpratar:

 

 

Men säga vad man vill om Verhoeven, han hade åtminstone tillräckligt med humor för att gå på Razziegalan och personligen motta sina utmärkelser som Sämsta regissör och Sämsta film.

 

 

"Showgirls" är nästan lika känd för mängden nakenhet som för det märkliga skådespelet. Likt ett defekt gökur hoppar bröst (ibland med kristallutsmyckade bröstvårtor!) aggressivt fram i tid och otid – men all denna nakenhet lyckas på något sätt vara fullkomligt oerotisk.

 

Om du tyckte att sexscenen i ”The Room” var underhållande, vänta bara tills du får se Elizabeth Berkley och Kyle McLauchlan vara intima i en pool, det är allt jag har att säga.

Huvudrollsinnehavaren Elizabeth Berkley var dessutom mest känd som den präktiga Jessie Spano i komediserien ”Pang i plugget” (originaltiteln är ”Saved by the bell”) och nu är hon - tagit en roll där hon är väldigt naken. Skandalöst! Det är ett vanligt drag bland kvinnliga skådespelerskor som blev kända väldigt unga. High risk, high rewards. Dock misslyckades satsningen i Berkleys fall, och hennes karriär hämtade sig aldrig.

 

 

 

En stor behållning med ”Showgirls” är den empatiska men skärskådande djupdykning som görs i ett yrke där den manliga blicken styr vem som vinner. Men trots att deras värld är uppbyggd på kvinnor som hugger varandra i ryggen, hittar vår modiga protagonist inte bara antagonister utan även sann vänskap, där kvinnorna i varandras sällskap tillåts vara något mer än ögongodis, och där djupa filosofiska diskussioner avlöser varandra.

Jag skojar bara, denna film som till stor del handlar om interaktioner mellan kvinnor ger intryckt av att varken manusförfattare eller regissör någonsin haft en djupgående konversation med en kvinna. Flera av kritikerna i ”You Don’t Nomi” gör en feministisk läsning av ”Showgirls” och hatten av till dem, en kan få migrän av mindre.

 

 

 

De första som förstod ”Showgirls” storhet var queera män. Enligt uppgift ska Gina Gershon spelat sin karaktär Cristal som en dragqueen, och hela ”Showgirls” – i innehåll så väl som estetik – är som gjort för en dragshow. Den föll naturligt in med filmer som ”Mommie Dearest” och ”Valley of the Dolls” i det som kallas camp. Dessutom kunde vissa queera fans relatera till handlingen om någon som lämnar en småstad för att kunna finna sig själv, och som i brist på en biologisk familj bildar sig en egen av utvalda vänner. 

Utöver mycket annat debatterar de olika tyckarna i ”You Don’t Nomi” också filmskaparnas intention – ville de göra satir, eller försökte de faktiskt göra ett seriöst drama? Det är en oväntat svår fråga, och en av många som ”You Don’t Nomi” försöker besvara.