Jag minns hypen, den fleråriga längtan efter Nintendos kommande Zelda-spel, hur taggad jag var på att få ge mig ut i det sprillans nya Hyrule. Detta lanseringsspel till Nintendo Switch var det som fick mig att skaffa den bärbara-och-samtidigt-stationära konsolen, våren 2017. "Breath of the Wild" hade fått 10/10 i betyg överallt, en sammanlagd Metascore som än idag ligger på skyhöga 97 av 100. Alla älskade det, kritiker och spelare världen över.
Alla förutom jag.
Det började bra, eller riktigt lovande faktiskt. När Link vaknade upp och drog på sig sin enkla tunika i den där grottan, kände jag förväntningens vindar blåsa. Suget efter att gå ut på upptäcktsfärd infann sig direkt! Väl ute i friheten blev det ännu bättre: grafiken var halvtecknat vacker, gräset livfullt svajande, Hyrule vidöppet och redo att utforskas.
Synd då att jag blev så besviken på vad som faktiskt fanns att hitta i den grönskande världen. Nintendos nytänk hade gått för långt och jag kände efter bara en liten stund att "BotW" hade kapat nästan alla band till vad som (enligt mig) gör ett Zelda-spel till ett Zelda-spel, slaktat alla traditionella inslag för att skapa något nytt.
Det är förstås modigt gjort och uppenbarligen helrätt satsning från Nintendos sida med tanke på vilken kritikerrosad försäljningssuccé både spelet och Switch-konsolen blev, men i mitt tycke saknar "BotW" mycket av det som gör Zelda-serien så magisk.
Det första jag lade märke till var musiken, eller avsaknaden av den. Till skillnad från de gamla mästerverken "Ocarina of Time" och "Twilight Princess", hade "Breath of the Wild" inga minnesvärda melodier alls. Istället för pampiga stråkar och ikoniska musikslingor, bjöd det nya spelet på märkliga trudilutter där tonerna hoppade hit och dit på måfå, lät röriga och osammanhängande.
Här fanns inga episka Zelda-arrangemang överhuvudtaget, och försöker jag komma ihåg "Breath of the Wild"-musiken idag är det bara blankt! Detta medan jag inte har några som helst bekymmer att nynna på det peppiga Gerudo Valley-motivet från "Ocarina of Time" eller vissla de rofyllda Ordon Village-tonerna från "Twilight Princess".
"Twilight Princess" var för övrigt senaste gången som det fanns riktigt väldesignade grottor i ett Zelda-spel. Ni vet, klassiska tempel i olika teman såsom Eldtemplet, Vattentemplet och så vidare, fyllda med kluriga pussel och häftiga slutbossar. I "Breath of the Wild" lös både bossarna och templen med sin frånvaro, ersatta av 120 såkallade Shrines. Blågråa, trista banor/pussel som i mitt tycke saknade all form av egna identiteter!
Det fanns visserligen fyra stycken Divine Beasts att klara av innan det var dags att möta ondingen Ganon, men Divine Beasts:en var inte heller speciellt roliga eller minnesvärda. Jag tar hellre en handfull riktigt grymma tempel, än 120 stycken tröttsamma Shrines.
På tal om tröttsamt: i ”Breath of the Wild” valde Nintendo till slut att ge prinsessan Zelda en röst! Tyvärr lät det som att hon snortat Valium i åratal, då varje replik sades med släpande, zombieslö stämma, dränkt i reverb-effekt (för att dölja det usla röstskådespeleriet?) och med noll inlevelse. Man kan riktigt höra hur röstskådisen står och läser manuset från ett papper... Här skulle den hitintills tysta prinsessan äntligen få en riktig röst, och så sjabblade Nintendo bort det totalt.
Det allra värsta var dock vapnen. Istället för en arsenal med oförstörbara vapen som Link kunde leka med, fick man i "BotW" plocka på sig dussintals olika föremål som allihop gick sönder efter att ha använts ett begränsat antal gånger.
Jag avskydde att vapnen gick sönder, sparade alltid de bästa svärden till ett senare tillfälle eftersom jag var rädd att "slösa bort dem" på någon lätt fiende, och så slutade det med att jag inte använde dem överhuvudtaget... Istället för 500 olika föremål som pajar så fort de används, önskar jag att Nintendo skulle ha gett oss 15 riktigt väldesignade vapen som man kunde ha njutit av spelet igenom.
I fjolårets uppföljare "The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom" rättades många av mina klagomål till. Där fanns mer traditionella tempel med pampiga slutbossar, ännu större frihet i och med de svävande ö-världarna uppe i himlen och det enorma grottsystemet under jorden, samt Fuse-mekaniken som lät spelaren sätta ihop olika föremål för att skapa mer hållbara vapen.
I och med "Tears of the Kingdom" hade Nintendo lyssnat på fansens önskemål och gjort förbättringar på nästan alla punkter, även om prinsessan Zelda fortfarande lät ganska nerdrogad.
Nå, tillbaka till "Breath of the Wild". Självklart fanns det delar som jag uppskattade med spelet, särskilt paraglidern som jag verkligen älskade att sväva omkring med, och att Link kunde klättra nästan vartsomhelst i hela Hyrule.
Men för varje plus fanns alltför många minus. Ja: man kunde klättra överallt, men nej: staminamätaren räckte sällan till och vips trillade jag ner för det stora berg jag med möda hade försökt bestiga - eller så började det regna och då gick det inte att klättra alls!
Trots att paraglidern, den livfulla grafiken och den totala friheten allihop var klockrena nyheter i spelet, var störningsmomenten såpass många att jag aldrig lyckades förälska mig i "The Legend of Zelda: Breath of the Wild". I mitt tycke är denna superhyllade lanseringstitel till Switch ett av spelhistoriens allra mest överskattade spel, men hey: detta är ju bara min alldeles egna Hot Take.
