För nästan 20 år sedan spelade jag “The Legend of Zelda: Ocarina of Time” för första gången. Ett spel som för mig, såväl som många andra i min generation, satte ribban för vad spel kunde vara.
Jag minns med värme tillbaka till hur jag spenderade timmar efter timmar framför mitt Nintendo 64 i jakten på gyllene spindlar, tempel och skurken bland skurkar: Ganondorf. Utan att någonsin faktiskt klara av spelet under min barndom så upplevde jag oräkneliga äventyr i landet Hyrule tillsammans med mitt mästersvärd och min häst Epona.
Utan att nödvändigtvis känna mig bunden till spelets väldigt linjära progression från punkt A till punkt B så fann jag mina egna berättelser i den enorma värld som byggdes upp framför mina ögon. Berättelser som jag gärna delade med mig av på skolgården, samtidigt som jag med lika mycket entusiasm lyssnade på mina skolkamraters liknande berättelser.
Denna entusiasm och ivrighet kring spel är någonting som tynat bort någonting med åren. Det har, med allt fler intressen och ansvarsområden, blivit svårare att kunna hålla den formen av spelglädje uppe. Jag tröttnar ofta på spel och känner att jag behöver ta pauser till och från.
Men med det nya “The Legend of Zelda: Breath of the Wild” som i fredags släpptes till konsolerna Nintendo Switch och Wii U är det som om alla mina vuxna plikter blåsts bort. Jag är 7 år gammal igen och glömmer bort både tid och rum medan jag på nytt utforskar Hyrules fält, berg och dalar.
“Breath of the Wild” går på många sätt tillbaka till det originella “The Legend of Zelda” från 1987. Du kastas in i en stor öppen värld utan allt för många indikationer på vad du ska göra, utan det låter dig upptäcka världen i din takt och på ditt sätt. Det må finnas en rad huvuduppdrag som snabbt markeras ut på kartan. Men följer du endast dessa kommer du knappt att upptäcka ens hälften av innehållet som finns i spelet. Knappt ens de bästa delarna.
“Breath of the Wild” imponerar med sin brist på information, då istället för att förklara alla sätt du kan spel och saker du kan göra istället låter dig upptäcka detta själv. Detta utan att lämna spelaren helt oförberedd, då grunderna för hur du spelar spelet och lär dig överleva kommuniceras väl och tydligt.
Men spelets främsta bedrift är nog trots allt hur det skruvar tillbaka tiden. Inte i tekniska framsteg, utan i spelglädje. När jag håller kontrollen och klättrar upp för ett berg i jakt på en drake jag tror jag sett svirvla omkring bland molnen så sitter jag inte längre i min soffa, utan jag befinner mig där! På berget, som hjälten Link och mentalt 7 år gammal.
Har ni hunnit prova nya "Zelda" än? Berätta nedan.
