Samtidigt som Madeleine beställde biljetter till Disney On Ice, så var allt jag kunde tänka ”Nu är den här serien verkligen ute på hal is”. Snart har vi sett hälften av avsnitten som ingår i miniserien och även om jag tycker att tempot varit lågt, så har jag inte undgått att bli charmad av klatschiga oneliners och den subtila svarta humorn. Nu händer det grejer.
Vi tar avstamp i förberedelserna kring Amabellas födelsedagskalas, som med rosa ballonger, hoppborg, goodiebags och ett gästinhopp av spindelmannen skulle göra vilket barn som helst överlycklig. Men innan vi får hänga med kidsen på festen gör Renata ett sista försök att övertala Madeleine att låta Chloe gå. Det erbjuds mutor och slängs med glåpord, men vi vet alla att Madeleine är den som spelar bitch-spelet bäst (med en fingertoppskänsla man bara kan avundas.)
I en annan del av staden blir Perry lika stött som vanligt över de mest banala sakerna, denna gång över att inte få hänga med på Disney On Ice. Hur irriterad jag blir av att se samma scen flera gånger i olika förpackningar? Ganska, men gillar ju hur Celeste hanterar dessa med girlpower, finner mig nästan skrikandes: ”You go girl!”
Trots ett episkt kalas, är Renata övertygad om att Amabella skadats psykiskt av att Chloe inte kom och föreslår till maken att de borde ta henne till en psykolog. Får en känsla av att om det är något som psykiskt kommer skada Amabella är det nog det faktum att Renata är hennes mamma. Men, även hennes karaktär ges utrymme att utvecklas, när hon funderar över var hennes spontanitet tagit vägen, maken föreslår en snabbis på kontoret och det kan vara första gången vi ser henne le. Kanske bor lite mänsklighet i människan ändå?
På andra sidan stan, har Jane tagit med Ziggy till baseball-träning. Han gnäller, hon vill att han gör ett försök, han gör en home run, hon blir överexalterad och han glad. Medan hon vill fira med pizza, vill Ziggy istället göra en hemläxa. Börjar hålla med om att Ziggy nog är lite konstig ändå.
Läxan, som går ut på att rita ett familjeträd, gör att Madeleine kommer till undsättning och tillsammans börjar vi nysta upp Janes historia. Medan hon påpekar att det viktigaste är att man målar ett träd först, inser Ziggy snabbt att det viktigaste är att platsen där en pappa ska vara, i hans fall kommer stå tom. Till slut blir han så arg att han blir skickad till sitt rum. Med en dörr stängd, öppnar sig en annan och vi hamnar i Janes förflutna. En man springer längst stranden och Jane följer spåren. Fotspåren som tar slut däri sanden, vid havet förblir höljda i mystik, men skänker också några svar. De träffades på bar, fulla, hamnade på ett hotell, han blev aggressiv och hon gravid. Med trasig klänning och bortgråtet smink, förstår vi att hon blivit våldtagen och att Ziggy är resultatet. Hon avslutar berättandet genom att halsa öl och Madeleine, med tårar.
När kvällen kommit, bankar någon frenetiskt på Janes dörr. Aggressivt och hotfullt, glas krossas och Jane fumlar med sina nycklar, i ett försök att öppna kassaskåpet och få fram sin pistol. Hon lyckas i samma sekund personen kommer igenom dörren och skjuter. I samma sekund skottet träffar, ser vi hur det är en illusion.
Polisförhören fortsätter och ett av vittnena påpekar inte bara för polisen utan även oss tittare att vi fortfarande inte känner till Janes historia. Nu händer det äntligen grejer.
