De Palma 2015

När man hör att en dokumentär om en så pass legendarisk regissör som Brian De Palma är på gång skapar man direkt en viss förutfattad bild av hur den kommer att vara. Spännande klippning och grafik, branschmänniskor – som berättar om De Palmas storhet, avtryck och inverkan på deras egna verk – i överflöd och en uttänkt dramaturgisk struktur. Antagligen något om en underdog eller rebell som utmanade ”systemet”. 

Det är ju faktiskt så de allra flesta dokumentärerna om musiker, regissörer, skådespelare och liknande är uppbyggda. Många perspektiv och infallsvinklar kombineras för att hitta någon sorts röd tråd, ibland helt logisk, ibland långsökt. Ofta fungerar det, mer eller mindre, men vid det här laget är man så pass van vid mallen att det är lätt att bli bedövad. 

Paltrow och Baumbach vet det, och gör därför något helt annat istället. ”De Palma” består nämligen till 100 % av just den person som titeln syftar på, Brian De Palma. Varenda en av filmens rappa 107 minuter spenderar vi med hans röst och ingen annans. Han sitter i samma rum, bär samma kläder och är filmad ur samma kameravinkel. De 30 intervjutimmar som regissörerna samlade ihop har klippts ner till vad som känns som en och samma intervjusession, där De Palma får fritt spelrum att gå igenom hela sin karriär. Vilket han också gör, film för film, steg för steg. 



Han tar med oss på en grymt underhållande resa som börjar med de starka influenserna från Alfred Hitchcocks ”Vertigo” och slutar med hans senaste filmprojekt ”Passion”. Däremellan missar han inte en enda film i sin filmografi utan pratar om varenda en, vissa mer än andra. 

Paltrow och Baumbach syr ihop de bitarna med nostalgiska klipp ur de filmer han pratar om, både hans egna och andras, samt med en del intressant arkivmaterial. Mer komplicerat än så är det inte.



Detta fräscha upplägg har både fördelar och nackdelar som bör nämnas. En stor fördel är att filmskaparna verkligen kommer åt Brians berättarglädje och delar med sig av den på ljuvligt vis. De anekdoter som han skjuter in lite då och då i filmen – ofta med uttrycket ”holy mackerel!” inbakat någonstans – är fullkomligt underbara, särskilt om man är intresserad av filmskapande. Vi får exempelvis en bild av hur det var att vara en del av ”New Hollywood” tillsammans med Spielberg, Lucas, Coppola, Scorsese och de lirarna, hur de alla fick relativt fria händer trots att de handskades med stora summor pengar. Det är nu en svunnen era, en romantisk och idyllisk plats i filmhistorien som man gärna återvänder till. 

De Palma har också jobbat både inom och utanför studiosystemet, och vet hur det är att vara både älskad och hatad. Allt detta berättar han om med glädje, inlevelse och skön självdistans. Han berättar också om hur det är att jobba med excentriska giganter som Bernard Herrmann, Ennio Morricone, Orson Welles, John Travolta, Tom Cruise och en Robert De Niro som nyss tagit sina första stapplande steg som filmskådespelare. Oftast skiner han upp när han pratar, även kring misslyckanden och liknande, men stundtals märker man också att det finns ärr kvar från vissa perioder i hans karriär som han är mer melankolisk kring. Allt detta får vi i publiken en obetäckt direktkoppling in till tack vare den rättframma och ekonomiska strukturen. 

När det gäller nackdelarna så är det likväl så att den avskalade formen delvis även begränsar. Visst, De Palma är relativt ödmjuk kring sin karriär – förutom när han utnämner sig själv till den enda som tagit vara på Hitchcocks arv – och säkert mer ödmjuk och nyanserad än vad utomstående beundrare hade varit, men det blir onekligen lite enformigt och monotont att vara fast i ett och samma perspektiv. Några av de sköna anekdoter som dras fram hade blivit ännu mer uppslukande om man hade fått se andra sidan av myntet. Klippningen blir också svårare att få till när det bara finns en röst att jobba med. Det blir ibland smärtsamt illusionsbrytande när man tydligt märker att filmskaparna har bett De Palma att efterinspela något som missades i de filmade intervjuerna, och sedan lägger in det över filmklippen. Man får också stundtals känslan av att filmen kanske skulle behövas putsas till lite innan den är helt färdig, att den i sitt nuvarande skick är förhastat sammansatt. 


Det blir alltså lite av en kamp här för att göra en fräscht okonventionell dokumentär men att samtidigt få den att hålla hela vägen in i mål. Vi får en djupt fascinerande och underhållande inblick i sinnet på en ojämn regissör med både mästerliga toppar och fatala sänkor på sin meritlista, men utförandet är lite ensidigt och skakigt. 

Det allra bästa med dokumentären är att Paltrow och Baumbach snart har känt De Palma i tio år, så när han pratar så öppet och ärligt med dem känns det hela tiden som att man själv sitter där i rummet mittemot honom. En oemotståndlig känsla, minst sagt.