Alien: Romulus 2024
Synopsis
När en grupp unga rymdkolonisatörer söker igenom en föråldrad rymdstation under namnet Romulus efter förnödenheter så upptäcker de ganska snabbt att de inte är ensamma. I de mörka korridorerna börjar de falla offer en efter en för den mest skräckinjagande livsformen som universum någonsin skådat. Gruppen har ingen aning om vilken mardröm de hamnat i.
Info
Originaltitel
Alien: Romulus
Biopremiär
14 augusti 2024
DVD-premiär
16 december 2024
Digitalpremiär
15 oktober 2024
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
Ambitiös men fartblind uppföljare
RECENSION. När xenomorpherna återvänder för att ta över mänskligheten ännu en gång är det upp till en grupp ungdomar och en halvtrasig android att stoppa dem. I takt med att hotet från utomjordingarna växer ökar också filmens tempo till maxgränsen, vilket slutligen gör att hela berättelsen snubblar över sig själv.
Efter att löjtnant Ellen Ripley (Sigourney Weaver) genom blod, svett och tårar överlevt den första interaktionen med den utomjordiska arten i “Alien” (1979), men innan hon räddas och återuppväcks ur sin kryosömn för att behöva tampas med xenomorpherna igen i “Aliens” (1986), följer vi några ungdomars bistra vardag i rymdkolonin Jackson Star.
Livet i kolonin är smutsigt, enformigt, deprimerande och mörkt; solskenet når aldrig planeten, och arbetet för det stora, intergalaktiska företaget Weyland-Yutani tar aldrig slut. Här bor den unga Rain (Cailee Spaeny), som efter att ha förlorat sin familj bara har sina vänner och familjens buggiga android Andy (David Jonsson) kvar. Rain drömmer om soluppgångar på andra planeter, men när hennes begäran om att avsluta sitt kontrakt nekas lyser hoppet om solen och framtiden med sin frånvaro.
Därför låter idén om att ta sig därifrån, även om det är på ett olagligt sätt, inte helt dålig. Rains vänner Tyler (Archie Renaux) och Bjorn (Spike Fearn) har nämligen upptäckt vad de tror är ett avställt rymdskepp som driver omkring i närheten av Jackson Star. Ombord finns kryokammare, vilket de skulle behöva för att klara av den nio år långa resan till en friare del av rymden. Men för att ta sig in krävs en access som de saknar. Dock har alla androider byggda av Weyland-Yutani inbyggd tillgång till företagets farkoster, vilket betyder att den syntetiske Andy kan hjälpa dem med planen.
När gruppen så närmar sig farkosten inser de att det inte är ett skepp de har hittat, utan en forskningsstation. Temperaturen ombord är extremt låg, liksom syrenivån. Men när de unga, aspirerande rymdfararna slår igång stationens basala funktioner väcker de också upp platsens fientliga gäster. Snart är de fast i en kamp på liv och död mot xenomorpherna, medan tiden börjar rinna ut.
“Alien”-franchisen har ett stort spann, från otroliga alster till pinsamma bottennapp, och har dessutom väldigt olika ton i de respektive filmerna. Där det började med långsam, krypande skräck och tät atmosfär för 45 år sedan accelererar det nu med action och full fart in i kaklet i “Alien: Romulus”. En del i det skiftet kan förklaras med att medieklimatet förändrats så drastiskt sedan den första filmen kom. Dagens biobesökare är vana vid mycket action och kräver ständiga krökningar av intrigen för att bibehålla uppmärksamheten. Men är det verkligen vad den här filmserien behöver?
“Alien: Romulus” börjar lovande, med tung stämning och härlig, industriell estetik som rimmar väl med originalfilmen. Men i takt med att forskningsstationen värms upp och varelserna vaknar ur sin nedkylda slummer växlas tempot upp mer och mer, och till slut tappar man fokus för att händelserna ständigt eskalerar.
Spänningsmomentet försvinner nästan helt när man som åskådare inte lämnas tid till att ta in det som sker, innan nästa händelse är i full gång. Obehaget av att xenomorpherna till varje pris vill använda de nytillkomna människorna som värddjur för sin egen art hinner därför inte ta fäste fullt ut, vilket gör att den udden till slut går förlorad.
Men ambitionerna att skapa något substantiellt finns ändå, och det är tydligt genom filmens utseende att regissören och manusförfattaren Fede Alvarez hyser respekt för franchisens ursprung. Det intressanta och aktuella temat kring vad som är mänsklighet vrids och vänds på här, när relationen mellan människa och android utforskas. Tyvärr haltar frågeställningen rejält när människorna vi möter är väldigt stereotypa, och därför inte vidare trovärdiga. Det saknas särskiljande, realistiska drag hos dem, och det intryck man får av karaktärerna är ytligt och platt. Hade de, ironiskt nog givet filmens tema, fått vara mer mänskliga hade deras öden fått en helt annan botten hos betraktaren.
Att xenomorphen förmodligen är det snyggaste och otäckaste monstret där ute är fortfarande sant, likaså att varelserna är snabba, intelligenta och har frätande blod i sina ådror. Detta är faktorer som talar för att vad de än tar sig för är de skräckinjagande; det behövs helt enkelt inte så många extra skruvar och finesser för att den här rasen ska väcka starkt obehag i såväl filmens människor som biosalongens besökare.
Ändå har manusförfattarna bestämt att det inte är tillräckligt, vi måste ha mer obehag, mer händelser, mer av allt. Men det är detta övermått som gör filmen en sån otjänst. När man har rymdens farligaste varelser att ta sig an behövs det snarare en riktigt bra intrig och starka, trovärdiga karaktärer - inte massor av twistar och effekter.
I korthet är det här en ambitiös film som arbetar med stora och viktiga frågor om mänsklighet, men i slutändan vill den så mycket att den fäller krokben för sig själv.
I korthet är det här en ambitiös film som arbetar med stora och viktiga frågor om mänsklighet, men i slutändan vill den så mycket att den fäller krokben för sig själv.
| 14 augusti 2024 12:00 |
Läs mer om
Bioaktuellt
Skriv din recension
Användarrecensioner (5)
Inte ofta det händer, men här håller jag med recensenten. Alien Romulus är bullrig actionfilm och det skramlar och dånar nästan hela tiden av tunga metalldelar som sätts i rörelse. Mitt problem med filmen är att det bara är personer i övre tonåren som medverkar. För att köra rymdfarkoster krävs gissningsvis en lång utbildning och skådisarnas låga ålder drar ner trovärdigheten betänkligt. En annan faktor som drar ner betyget är daltandet med roboten "Andy". Det är en ROBOT! Sluta dalta! Han skulle skickas in och fixa biffen. Istället tramsas det om "stackars" Andy som om han vore en liten hundvalp och såklart av huvudrollsinnehavaren. En tredje grej jag retade mig på var att alla pratar brittisk engelska. Why? Adderade noll till storyn, förutom att det blev svårare att förstå vad de sa. Bortsett från allt detta är Alien Romulus en film som måste ses på bio och som medelålders man får jag härliga flashbacks från 1979 och 1986.
I sin helhet, en snygg välgjord hyllning till old-school Alien(s) och väldigt roligt att Ian Holm fick agera gammal robot, 4 år efter sin bortgång. Faktum är att han var den bästa skådisen i filmen tack vare deep fake. Tyvärr inget mästerverk.
En rolig detalj: den asiatiska skådespelerskan heter Aileen Wu vilket låter som "Alien who?"
Betyg: stark 2 av 5
Bra uppföljare med en stabil story, hade behövt äldre skådespelare för fungera bättre. Man skulle oxå ha dragit ner manuset kändes att man ville för mycket och likheten med 4an hade jag kunnat vara utan man krånglar till slutet onödigt mycket. Men Story håller annars bra och det finns några riktigt bra Alien scener utan att krångla till det förmycket.
Andra kritiker (3)
"Alien: Romulus plays the hits, but crucially remembers the ingredients for what makes a good Alien film, and executes them with stunning craft and care"
"Dödfödd och ospännande monsterkamp"