Det kan tyckas smaklöst, provocerande och till och med respektlöst att göra film på en tragedi som ligger så många nära i minnet. För tidigt, menar många. Men trots protester har tre stycken filmskapare bestämt sig för att skildra den obeskrivligt hemska massakern på ett sjuttiotal ungdomar den 22 juli 2011.
Trots det tydliga temat så har de tre regissörerna bakom filmerna lyckats finna olika tillvägagångssätt för att berätta om händelsen. Det är ett känsligt ämne och det går att fråga sig om det är rätt att ens göra någon av filmerna. Vi djupdyker i filmerna, deras kvalité och med vilken finkänslighet de behandlar det som hände.
Utøya 22 juli
Erik Poppes norska spelfilm är gjord i en enda lång tagning med unga amatörer i rollerna. Beslutet att skildra allt ur ungdomarnas perspektiv, främst 18-åriga Kaja (Andrea Berntzen, helt fantastisk), och exkludera både Anders Breivik och våldet, känns motiverat och respektfullt. Samma sak gällande att karaktärerna och namnen är fiktiva, och enbart baserade på vittnesmålen.
Vi känner rädslan, förtvivlan och hopplösheten, och den dokumentärlika handkameran ger en autentisk känsla snarare än någon filmisk spänning.
"Utøya 22 juli" finns nu att streama. Läs vår recension här...
22 July
Självklart kan inte Hollywood låta bli att peta i det infekterade såret. Paul Greengrass spelfilm är inte oväntat välgjord och tacksamt lågmäld. Men till skillnad från den klart överlägsna, norska föregångaren så backar man inte varken från våld eller Breivik som porträtteras som en slags motiverad, exotiskt psykotisk Bond/”Die Hard”-skurk. Lika ofta glöms de riktiga hjältarna – ungdomarna – bort i förmån av politiker och Breiviks advokat.
Värst är dock den bisarrt engelskspråkiga dialogen, förvärrad av genant grova accenter, som stjälper de i övrigt begåvade skådespelarna. 20 000 personer protesterade mot filmen och med tanke på det halvdana (och alldeles för långa) resultatet hade det kanske varit bäst i att lyssna på dem.
"22 July" finns på Netflix och visas också på utvalda biografer. Läs vår recension här...
Rekonstruktion Utøya
Ett utmärkt exempel på hur de starkaste känslorna är de riktiga. Svenska Carl Javérs experimentella dokumentär är inte bara gjord på överlevarnas egna villkor utan tillåter dem även att som terapi och bearbetning medverka. Fyra av dem rekonstruerar sina upplevelser med hjälp av andra ungdomar, som är där för att förstå.
Det är lika fängslande som gripande att se dessa unga, som sett och upplevt sådant ingen bör behöva, försöka läka de ännu färska emotionella såren. En järnstark känslostorm som är omöjlig att skaka av sig efteråt. Men trots det tunga ämnet finns här även hopp och kärlek bland de inblandade som finner tröst hos varandra.
Filmen får biopremiär den 19 oktober. Läs vår recension här...
Vad tycker du om Utøya-filmerna?