Bones and All 2022

”Bones and all” är verkligen en lika vacker kärleksfilm, som det är en blodig och våldsam skräckis. Köttets lustar har sällan skildrats så här rättframt på film förut, och det blir utan tvekan rätt äckligt ibland. Fast mest är det ändå fint och jag kan inte annat än ta hatten av för regissör Luca Guadagnino som ännu en gång bjuder oss på en ljuvlig och oförglömlig kärlekshistoria.

 

Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn av Camille DeAngelis, som handlar om två unga kannibaler som hittar varandra i en värld, de inte funnit sig tillrätta i. När de två möts faller saker på plats och deras liv får plötsligt en mening. Vilket inte kan sägas för de människor, som hamnar i deras väg.

 

Historien är egentligen lika klassisk som den är enkel. Två utstötta utbölingar möts, tycke uppstår och resten är som man brukar säga - historia. Här har vi den något komprometterande tillägget att våra förälskade tu är hårdnackade kannibaler, med näsa för mänskligt kött. Gärna med lite benrester i.

 

Det låter kanske föga romantiskt, men faktum är att det hela är väldigt ömsint skildrat. Eller ja, inte bara, men också. För såklart blir det kladdigt med. Väldigt kladdigt. Ungdomlig kärlek är väl aldrig direkt friktionsfritt, och det blir inte direkt smidigare om båda har, trots vissa moraliska begränsningar, en tendens att falla för frestelser.

 

”Bones and all” handlar om utanförskap och ensamhet, men också om att söka efter sin identitet, sitt ursprung, och att acceptera den som den är. Vilket onekligen är lättare sagt än gjort i vissa fall.

 

Den sökande Maren spelas av begåvade Taylor Russel och Timothée Chalamet gör hennes kärlek Lee. De är båda, trots sina böjelser, väldigt sympatiska och jag känner med dem även om jag stundvis har invändningar till deras tillsynes omättliga aptit på livet. Båda skådisarna har en naturligt sprakande kemi sinsemellan, och jag tror på den tafatta förtjusningens kraft och den starka lusten de delar, både till varandra, men också annat. Det känns så självklart allting, och när Lee med tårar i ögonen frågar Maren om han är god, även om han mumsat människa, är jag den första att i kör med henne, utbrista ”ja, så klart du är!”.

 

”Bones and all” är ungefär vad det låter som. En bisarr benig måltid. Men det är också en kärleksfull och ryslig kärleksfilm, samt en roadmovie om sökande efter identitet och sammanhang. Det finns några scener som kunde ha förankrats mer i historien och jag hade välkomnat en aning vilande i vissa sekvenser. Men fotot och redigeringen är verkligen spot on, och egentligen är det bara viss musik och några melodisnuttar som inte riktigt faller mig i smaken. Vilket förvisso är en ovanlig miss för Guadagnino, som brukar vara en mästare på att välja sina toner. Men samtidigt, vem är helt perfekt?