Sin City: A Dame to Kill For 2014

Det har gått nästan tio år sedan Robert Rodriguez och Frank Miller tog med oss till staden som får Sodom och Gomorra att likna Djursholm i jämförelse, den genomkorrupta ultravåldsmetropolen Sin City. Bara de mest inbitna fansen av den första filmen har något att vinna på detta återbesök. Nyhetens behag har hunnit både svalna och vittra bort sedan det sist begav sig, det är svårt att år 2014 bli omtumlad av det överstiliserade visuella koncept som med ”Sin City” var nytt och fräscht men som nu av logiska skäl känns mindre fräscht och nytt. 3D-glasögonen tillför inte gigantiskt mycket i sammanhanget.

Robert Rodriguez verkar knappast heller ha fördjupat sitt intresse för personregi under det senaste decenniet. Långt ifrån alla skådespelare i den annars imponerande rollbesättningen klarar av att leverera Millers hårdkokta oneliners utan att man tycker sig höra hur replikerna ekar tomt mot inspelningsstudions green screens. Dialogscenerna verkar helt enkelt många gånger blir överstökade med minsta möjliga antal tagningar.

Men det främsta problemet med denna katastrofalt försenade uppföljare utgörs av det simpla faktum att man förbrukade de bästa historierna ur Frank Millers seriekatalog i den första filmen. Utöver huvudberättelsen (som fiffigt nog heter just ”A Dame To Kill For”) består ”Sin City: A Dame to Kill For” av tre kortare historier där bara en, ”The Long Bad Night”, kommer i närheten av Millers toppnivå. Det är en hårdkokt hämndhistoria (jo, faktiskt) där Joseph Gordon-Levitt spelar en korthaj som lägger sitt liv i potten när han utmanar den rakt igenom onde senator Roark på ett pokerparti.

Övriga två storys är slöa och repetitiva bagateller som inte bidrar med mycket mer än att Miller utsätter kontinuiteten i ”Sin City”-universumet för ett ganska grovt självsabotage. Möjligtvis kommer ett eller annat fan att utbyta tolkningsmöjligheter och hårda ord på diverse forum under den närmsta tiden angående detta.

Det skulle kanske kunna bära sig ändå, om det inte vore för att Miller och Rodriguez dessutom slarvar bort mycket av potentialen i grundmaterialet. ”A Dame To Kill For” var Millers andra skildring ifrån Sin City i serieform och är tillsammans med ”The Hard Goodbye” (Marvs kortståg som skildrades i den första filmen), ”The Big Fat Kill” och ”That Yellow Bastard” (också i första filmen) den starkaste och stilsäkraste noirhyllning som har kommit från amerikanens penna. Efter det försämrades kvaliteten på hans ”Sin City”-alster gradvis. Filmversionen är en stressad och på sina ställen illa strukturerad tolkning som är nästan helt renons på förlagans emotionella styrka. Historien om hur den reformerade bråkstaken Dwight (Josh Brolin) blir indragen i en spiral av våld och ond bråd död av sitt livs kärlek, den vackra men manipulativa Ava Lord (Eva Green), är i sin ursprungliga serieform ren uppvisning av Miller. Den hade förtjänat att överföras till vita duken med större omsorg.    

Råröj och en aldrig så tjusig ljussättning till trots så känns det helt enkelt som att ”Sin City: A Dame To Kill For” kommer för sent till festen, bildligt talat. Det är en betydligt sämre film än ettan som tar strid om biobesökarnas pengar under den sista skälvande sommarmånaden, dessutom under benhård konkurrens. Inte ens muskelkolossen och råskinnet Marv rår på fyra ninjasköldpaddor och en charmig samling galaxväktare på en och samma gång.  

Kanske är det skälet till att Robert Rodriguez istället satsar på att försöka slå rekord i hur många gånger det är möjligt att smeka Jessica Albas förföriskt dansande kropp med kameran, eller visa en barbröstad Eva Green i halvdunkel. Spoiler: Han sätter det! Alltid något.