CODA 2021

De flesta har nog hört talas om Sundance filmfestivals öppningsfilm "CODA" vid det här laget, eftersom den snabbt såldes till det rekordhöga priset av 25 miljoner dollar i en deal med Apple, samt vann hela fyra av festivalpriserna! Filmen är ett fint berättat “coming-of-age”- och familjedrama i sann indiefilmsanda, och bred nog att gå hem hos både publik och kritiker trots vad som kan verka som ett nischat tema.

Filmtiteln “CODA” hänvisar till begreppet barn till döva, “Child of Deaf Adults”. Ruby Rossi (Emilia Jones) är enda hörande barnet till föräldrarna Jackie (Marlee Matlin) och Frank (Troy Kotsur). Det gör henne till familjens språkrör utåt, och hon får ta mycket ansvar för familjen som annars kanske skulle fallit på storebrodern Leo (Daniel Durant) om inte han också varit döv.

Familjen Rossi är fiskare och varje morgon innan skolan åker Ruby, Frank och Leo ut med båten. Inledningssekvensen visar hur Ruby sorterar fångsten med en vacker havsvy bakom sig. Hon sjunger högt till musik ur hörlurarna, musik som bara hon kan höra. I skolan fnissar tjejerna och gör grimascher som att hon luktar fisk, och det framkommer snart att hon blivit retad som liten eftersom hon pratade konstigt.

Men hon har sin bästa kompis och bundsförvant Gertie (Amy Forsyth) och är hemligt förälskad i den snygga Miles (Ferdia Walsh-Peelo). När han ska börja sjunga i skolkören skriver hon också upp sig på listan, och de båda utses snart att sjunga en duett tillsammans av den extravagante körledaren Bernardo (Eugenio Derbez). Men familjen har lite förståelse för hennes nya hobby som tar upp hennes tid ifrån dem, en hobby den sammansvetsade familjen inte kan dela. Mamman frågar till och med om hon skulle välja målning om de var blinda.

Grundhistorien är densamma vi sett i åtskilliga coming-of-age-berättelser, om att hitta sin identitet, att våga gå sin egen väg även om familjen inte samtycker och lojaliteten mot dem, samt den första kärleken. Rubys problem är lätta att relatera till, men inramningen som den här filmen tillhandahåller är på många sätt unik. Inspelad i en tid av inkludering är Matlin, Kotsur och Durant döva på riktigt. 

Matlin har redan en framgångsrik skådespelarkarriär men de båda andra är nykomlingar som gör fantastiskt fina insatser. Hela filmen är genomgående värme och charm. Handlingen berör och får en att både gråta och le, även om man förstår vartåt det bär, och här finns många småroliga scener på vägen, oftast orsakade av familjens dövhet. 

Exempelvis måste Ruby följa med sina föräldrar till gynekologen för att översätta vad doktorn säger, och påstår att de aldrig någonsin får ha sex igen (borde inte föräldrarna kunna läsa på läpparna? Scenen är såpass rolig att det inte gör något om det inte riktigt stämmer) innan hon erkänner att det bara gäller under ett par veckor. Som om inte det var pinsamt nog hörs misstänkta ljud från föräldrarnas sovrum när Miles är på besök för att öva på duetten. Ruby skäms men inte föräldrarna - de tror att Miles är hennes pojkvän och passar på att instruera dem att de måste använda kondom - en incident Miles inte kan låta bli att sprida vidare viket gör att allt blir ännu lite jobbigare i Rubys liv.

Regissören Sian Heder (“Tallulah”) har skapat en solid och kompakt berättelse i ett vackert och lättillgängligt paket. De skyhöga förväntningarna kan eventuellt vara svåra att matcha efter Apples rekordköp och alla festivalpriser, men så länge man håller dessa i schack har Heders säkra regihand skapat en riktigt fin film att se fram emot i vår.