Lady Bird 2017

”Lady Bird” hade sin premiär på Tellurides filmfestival i september 2017 och har sedan dess överösts med topprecensioner. Segertåget fortsätter på filmfestivaler och biografer världen runt, och filmen har vunnit många prestigefulla priser, samt är i skrivandes stund både Golden Globe-nominerad och Oscars-hypad.

Och vem kan inte tycka om den charmiga berättelsen om att växa upp på ”fel sida om spåren” i Sacramento, med stjärnskottet Saoirse Ronan i huvudrollen?

Ronan spelar Christine McPherson, som aningen pretentiöst döpt om sig själv till Lady Bird. Hon har stora planer för framtiden och vill söka in till något college i New York med mer konstnärliga livsstilar. Mamman Marion (Laurie Metcalf) anser dessvärre inte att de har råd, så med pappan Larrys hjälp (Tracy Letts) får hon söka in i smyg...

Berättelsen spänner över Lady Birds sista år i high school och fram till det att hon börjar college, och mycket handling får plats i filmens 94 minuter, som flyter på jämnt och lättfattligt. Jag skulle nästan vilja likna scenerna vid en mängd små individuella, jämnt utspridda men löst sammanhängande episoder, ihopklippta till en långfilm.

Filmen är en ”coming-of-age”-berättelse med en hel del tonårsdramatik, som att hon dumpar sin BFF när hon får vara med den populäraste tjejen i klassen, att hon förblindas av förälskelse till den coola killen, tills hon tittar under ytan och upptäcker att han inte är så cool, att hon ljuger om vart hon bor för att verka ha det bättre ställt (och vara bättre än hon är). Att hon bråkar med sin mamma tills hon får distans och inser att mamman bara vill hennes bästa, och handlar utifrån vad hon tror är bäst, att hon käbblar med sin bror Miguel (Jordan Rodrigues) som är Goth – tills han tar av sig näsringarna och på sig kostymen och ofrivilligt upptäcker att han tävlar med den långtidsarbetslösa pappan om samma dataprogrammerarjobb.

Det är sådana återkommande tragikomiska insikter som gör att filmen höjer sig över de vanliga ”coming-of-age”-recepten och blir till något mera. Mamman jobbar dubbla skift för att få ekonomin att går ihop, och grälar ständigt på sin dotter som hon tycker har för högtflytande drömmar. När Lady Bird frågar vad hon skulle tyckt om att bli behandlad så av sin egen mamma, svarar hon kort att mamman var alkoholiserad och elak, och stänger igen dörren med en ”Roseannesk” sorti (jodå, mamman är samma skådis som spelade Roseannes syster Jackie Harris i den populära TV-serien).

"Lady Bird" bygger i viss mån på egna upplevelser, eftersom Gerwigs drömmar tog henne från liknande hemförhållanden i Sacramento till Barnard College i New York. Tillsammans med regissören och partnern Noah Baumbach skrev hon och spelade huvudrollen i ”Francis Ha”, en film som skulle bli hennes stora genombrott. Strax därpå följde ”Mistress America”, även den skriven tillsammans med och regisserad av Baumbach.

Jag har haft möjligheten att få följa Gerwigs karriär på lite närmare håll de senaste åren, och minns tydligt en förhandsvisning efter ”Mistress America” där hon pratade om hur man repeterar inför en tagning. Medan Baumbach inte gillar att repetera alls, vill Gerwig gärna ha ett par veckor på sig för att riktigt komma in i rollen: ”Jag tror att skådespelarna gör bra ifrån sig när de har lite underliggande sediment att bygga på innan tagningen, så jag kommer att repetera.”

Redan här kändes det som ett löfte om att en film var på gång med Gerwig i regissörsstolen, så jag var inte förvånad varken av egenhändigt skrivna och regisserade ”Lady Bird” eller dess succé. Handlingen är till viss del en version av samma historia som i de båda tidigare nämnda filmerna. Särskilt protagonisten känns igen, även om berättelsen är mer självbiografisk denna gång.

Liksom Baumbach/Gerwigs tidigare samarbeten, finns inte ett uns ont i denna film! Tvärtom, den har enormt mycket charm och humor, och det är riktigt svårt att inte tycka om den. I skrivandes stund har filmen tagit ledningen som Rotten Tomatoes bäst recenserade film genom tiderna. Så finns det någonting att inte gilla i all denna perfektion?

Jag känner mig inte riktigt så exalterad som jag borde, av en film som vunnit alla dessa priser och blivit såpass hypad av kritikerkåren. Måhända är den felfri, men inte heller särskilt risktagande. Så även om det känns lite som hädelse att inte höja denna varma, älskade och självutlämnande film till toppen av filmskyarna, tycker jag nog att den saknar det där lilla extra, det unika, som gör en film till en upplevelse man inte någonsin kan glömma.

”Lady Bird” hör dock fortfarande till en av årets bästa, och är man en grupp som ska se film ihop och vill pricka in ett säkert kort alla kommer att gilla, är detta ett toppenval. Därför får ”Lady Bird” fyra tekniskt perfekt skinande stjärnor av mig.