Jersey Boys 2014

Det är kanske inte så konstigt att en film, som bygger på en framgångsrik Broadway-musikal, som i sin tur handlar om en stor sångares liv, har ett riktigt svängigt soundtrack. Ja, mer än så – låtarna som framförs har även sin självklara plats i  musikhistorien och är en del i att föra berättelsen om framgången för Frankie Valli och hans band ”The Four Seasons” framåt. 

Men eftersom det inte är en vanlig musikal, där själva handlingen sjungs fram och  riktigt starka nummer kan köras direkt från starten, utan det handlar om kämpande musikers liv som börjar långt ifrån rampljuset i ett bortglömt hörn av New Jersey – så måste låtarna placeras ut på sina specifika platser längs verklighetens tidsaxel. Problemet med det är att det dröjer en hel timme film innan vi äntligen får höra ”Sherry”, och i samma ögonblick inser att det faktiskt varit en ganska trist timme hittills. 

Handlingen börjar 1951 i Belleville, New Jersey där de gamla italienska familjerna fortfarande har maffiakänningar och där Gyp DeCarlo – en alltid lika skön Christopher Walken med släpig röst – är ”the boss-man”. De unga männen verkar håglösa och hamnar mest i trubbel för småbrott som ter sig oskyldiga med dagens mått mätt. Men ett sätt att ta sig bort från den lilla orten är att bli känd musiker. Frankie har en röst som är ”en gåva från gud” enligt Gyp och polaren Tommy DeVito ger honom snart en chans att sjunga i hans band. 

Men framgången låter vänta på sig. Trots att Frankie har en mycket unik falsetto-röst och att bandet tar in duktiga låtskrivaren Bobby Gaudio och dessutom skriver kontrakt med skivbolagssnubben Bob Crewe, så är de länge förpassade till att vara bakgrundsångare. Under tiden hinner Tommy låna och slarva bort stora summor pengar, samtidigt som han är i konstant tjafs med resten av bandmedlemmarna. Det är alltså en ganska typisk saga – vilket inte gör saken roligare. 

Själva handlingen får inte mycket lyft av att musiknumren äntligen börjar perforera berättelsen när vi når 1962 och Gaudio först skriver "Sherry" och sedan fortsätter framgången med "Big Girls Don't Cry" och "Walk Like a Man". (Även om jag nästan är villig att glömma bort att handlingar är viktiga i filmer när ”Can't Take My Eyes off of You” framförs). Istället får gruppen veta exakt hur stora skulder Tommy har dragit på sig och filmen tar ett udda hopp två år tillbaka i tiden för att förklara vad som hände. 

Det är en del sådana här till synes oförklarliga grepp som gör filmen trögrodd. Värre än tidshoppen är dock dialogen som framförs till publiken rakt in i kameran. Att bryta fjärde väggen kan visserligen fungera om det görs på rätt sätt i rätt film, till exempel "Amelie från Montmartre", "Rocky Horror Picture Show", "Stranger than Fiction" och "Kiss Kiss Bang Bang". Men lärdomen att ta med sig är att det oftast är en otroligt dålig idé.  

Clint Eastwood, som regisserat – och även syns i en liten cameo – har helt klart en hög med bra filmer bakom sig, men det känns som om han blivit lite trött på senaste tiden. Det har man kanske rätt att vara när man närmar sig 85 år, men med "Livet efter detta", "J. Edgar" och nu "Jersey Boys" som hans senaste alster, kommer i alla fall inte jag att springa benen av mig när hans nästa film kommer ut.