Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott 2018

”Grindelwalds brott” är den andra av sammanlagt fem filmer i prequel-serien om de fantastiska vidundren som lever i samma magiska universum som Harry Potter-historien senare kommer att utspelas i. Rowling har ännu en gång skrivit manuset och regisserar gör David Yates. De båda är väl bekanta med både världen som skildras och magin som där frodas, och tack vare deras trygga och pålitliga vägledning kan jag inte annat än köpa det jag ser, hur vidunderligt det än är.

Filmen tar vid cirka ett halvår efter att ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” slutade. Året är 1927 och supermagiskurken Grindelwald sitter fängslad hos det amerikanska magirådet, men ska nu förflyttas till Europa för att sona sina brott begångna där. Något går dock snett och han flyr under dramatiska former.


Samtidigt i London lever Newt Scamander ett stillsamt liv med sina vidunder. Han får inte lämna landet efter sitt förra äventyr i USA, men när hans gamle lärare Albus Dumbledore kontaktar honom och ber honom åka till Paris för att fånga Grindelwald trotsar han förbudet. I Paris finns också Tina som Newt träffade och förälskade sig i under sin USA-trip. Även hon är där i liknande ärende, men har de kommit försent?

Rowling och Yates bjuder oss i och med detta på en sjujäkla åktur bland trollformler och svartkonst. Det går i ett och är otroligt intensivt och fartfyllt. Filmen är gjord efter en hyfsat förutsägbar mall, i vilken ondskan är på väg att mobilisera och hotar det goda, men den känns ändå överraskande på sina håll. För samtidigt som det här är en klassisk historia om illvilja och nåd, handlar det också om olikheter, utanförskap och sökande efter sitt ursprung.

Det är mycket som händer och jag dras obönhörligt in i varje liten sidointrig som presenteras. Förutsättningar för att ytterligare utveckla vissa relationer finns utan tvekan, och ibland hade jag också velat dyka ännu djupare in i några. Ändå känns det inte för tunt för att engagera och blir heller aldrig forcerat. Allt får i slutändan tillräckligt med tid och alla karaktärer sitt utrymme. Flera känner vi igen sedan tidigare och de nya lär vi känna på vägen.

Också denna gång återfinns huvudkvartetten från förra filmen, med Eddie Redmaynes Newt Scamander något tveksamt i täten. Han känns mer självklar nu, även om blicken fortfarande fladdrar. Vi får också träffa hans mer kavate bror auroren (magisk Säpo typ) Theseus (Callum Turner), som numera är förlovad med Newts ungdomskärlek Leta Lestrange (Zöe Kravitz).

Jude Law dyker upp i korta men betydelsefulla scener som den ödmjuke Dumbledore, känd i en äldre och hårigare variant från Potter-franchisen. Law gör sin tolkning och gör det riktigt bra och jag längtar redan efter att se mer av honom. Grindelwald spelas av den ofta överspelande Johnny Depp, som här överraskar med mästerlig återhållsamhet och känns stundvis rent utav lågmäld, fast aldrig utan en brinnande intensitet bakom sina avsikter.


Denna andra film är visuellt ännu vassare och dessutom mycket mörkare än den förra, med tydliga politiska undertoner. Både Grindelwalds malande om de renblodigas rätt till makt liksom hans lätta överläppsbehåring för tankarna inte helt osökt till nazivurm och utrotning av oliktänkande. Något som känns historiskt korrekt med tanke på vilken tid det hela utspelas, men även obehagligt aktuellt.

”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” är ett otroligt storslaget, charmigt och visuellt praktfullt fantasiäventyr som ypperligt passar för den bredare målgruppen. Den är förvisso på sina håll rätt våldsam och mellan varven ordentligt svårmodig, men aldrig onödigt otäck.

Det är några år till nästa film, men jag sitter som på nålar och längtar redan.