Dream Scenario 2023

MovieZine har tidigare skrivit sporrande om "Dream Scenario"som en potentiell publikfavorit i stil med Nicolas Cage-succén "Pig".

 

Den här gången spelar Nic Cage en professor vid namn Paul Matthews. Paul är en alldeles oerhört vanlig och i ärlighetens namn ganska tråkig familjefar. Vilket gör det ännu märkligare att det är just han som helt plötsligt börjar dyka upp i folks drömmar. Inte för att Paul gör någonting i dessa drömmar, han bara står och går och tittar. Hjälper ingen som är i fara.

 

När Pauls historia blir viral på internet uppskattar han uppmärksamheten. Åtminstone till en början. Men med tiden blir kändisskapets nackdelar allt mer uppenbara och tillvaron blir till en mardröm - såväl bildligt som bokstavligt.

 

“Dream Scenario” är skriven och regisserad av norrmannen Kristoffer Borgli, som begick långfilmsdebut med den mörka komedin “Sick of Myself”. Det är en genrebenämning som även passar in på hans senaste film, även om vi gott kan lägga till ordet “surrealistiska” före.

 

Han gör ett bra jobb. “Dream Scenario” är en bra film. En riktigt bra film. Men det känns också som någon annans film. Det är en välkommet unik premiss och handling, fast där premissen är unik så doftar utförandet mer av Charlie Kaufman eller Yorgos Lanthimos. Och emellanåt kommer jag på mig själv med att vilja se hur deras version av samma historia hade sett ut.

 

Det här blir speciellt sant mot slutet, som också är det största problemet, när ett nytt koncept introduceras.

 

Det där är något som jag i andra fall skulle kunna uppskatta. Jag gillar det oväntade, jag gillar när filmskapare blandar koncept. Gör en ny helhet av inte så nya delar. Men här introduceras det för sent, och blir en av orsakerna till varför “Dream Scenario” tappar fokus på slutet. Om filmen slutat innan det hände (och jag vet precis vilken punkt), då hade betygsfemman legat väldigt nära till hands.

 

Trots mina invändningar ger jag ändå “Dream Scenario” ett starkt betyg. Det finns mycket att älska här. Idén är fantastisk. Fantasifull. Det är också en film som har någonting att säga. Om orsak och verkan. Hur Paul Matthews drömvandringar påverkar verkliga världen och, eventuellt kanske, vice versa. Det finns ledtrådar men inga enkla svar. Det gillar jag.

 

Så, nej, Borgli har kanske inte riktigt hittat sitt språk ännu, det där unika bildspråket som verkligen skulle kunna lyfta “Dream Scenario” till något alldeles eget, men han förtjänar fortfarande att hyllas för allt som fungerar.

 

Dessutom skadar det knappast att han har ett gäng skådespelare med sig, som alla levererar. Jag har redan pratat lite om Nicolas Cage, som i den (oftast) lugna och tillbakadragna Paul Matthews ändå lyckas låta den klassiska cageiska galenskapen skina igenom. Jag älskar hur opretantiös han är som skådespelare, hur gärna han bjuder på sig själv. Cage sätter konsten (och emellanåt konstigheten) först.

 

Julianne Nicholson (“August: Osage County”, “Mare of Easttown”) spelar hans älskande men inte alltid helt nöjda hustru, som även hon verkar bära med sig en hel del outtalat inombords. Nicholsons prestation här är utsökt. Den alltid lika utmärkte Dylan Baker (“Happiness”, “Spider-Man 2”, “The Americans”) fortsätter att vara lika subtilt utmärkt.

 

Jag vill också lyfta fram Michael Cera. Han spelar chefen för en marknadsföringsbyrå, och även han gör det tillbakadraget. Utan att kännas som Michael Cera. Missförstå mig inte, jag är väldigt förtjust i Cera, men han brukar i allra högsta grad spela en viss typ av karaktär. Det gör han inte här. Här får han verkligen vara skådespelare, och en bra sådan.

 

För att inte tala om hans assistent Molly, spelad av Dylan Gelula (“The Unbreakable Kimmy Schmidt”). Hon får mest utrymme i en nyckelscen som skulle kunna välta hela filmen - jag trodde den var på väg dit - men istället drar den historien i en annan riktning.

 

Eller gör den det? Som jag skrev tidigare så finns det ledtrådar men inga enkla svar, och det här är ett sådant exempel. En scen av flera scener som säkert kan ge upphov till många intressanta diskussioner framöver. Förhoppningsvis får jag tillfälle till det.

 

För det här är egentligen också en grej. Folk beklagar sig gärna över att det bara görs uppföljare och remakes och superhjältefilmer nuförtiden, och att Hollywood aldrig kommer med något originellt. Nu har ni chansen att göra något åt saken. Gå och se “Dream Scenario”, och visa att filmvärlden har plats för nya idéer.