The Irishman 2019

”The Irishman” är Martin Scorseses tre och en halv timme långa episka mästerverk om den italienska maffian i efterkrigstidens USA. Berättelsen är baserad på Charles Brandts biografi ”I Heard You Paint Houses” från 2004 om krigsveteranen Frank Sheeran (Robert De Niro), som från småkriminalitet med stulna kött-transporter snabbt blir insyltad i maffian som vän och medarbetare åt Bufalino-familjen. Den styrs av Russell (Joe Pesci) som snart skickar Frank vidare som livvakt åt den kända men korrupta fackföreningsledaren Jimmy Hoffa (Al Pacino). Men mest använder han Frank som pengaindrivare och avrättare - boktiteln syftar på blodet som stänker över väggarna när folk skjuts till döds.

Filmen må vara ett gangsterdrama med den frossar inte i våld utan Franks berättelse rullas upp bit för bit med Scorsesisk elegans tills dess att alla berättartrådar fått sin förklaring 209 minuter senare. Bitarna hoppar fram och tillbaka i tiden allteftersom vi introduceras för olika milstolpar i Franks liv. Först möter vi en grånad version av vår protagonist när han sitter på ålderdomshemmet och berättar om sitt liv för... vem? Ser vi en gammal virrig man som ältar sitt förflutna för sig själv, eller sitter någon faktiskt där och lyssnar? Berättargreppet att hålla oss ovetande tillför en extra dimension åt de i övrigt rakt på sak upplagda händelserna ur tidslinjen när de släpper in oss i Franks värld.

Minnena börjar med att återkalla en bilresa 1975, precis före Hoffas mystiska försvinnande, då Frank och Russell är på väg till ett bröllop i Detroit med sina fruar (som mest skymtar förbi som bakgrundsfigurer – det här är inte deras historia). Fruarna kräver täta cigarettpauser och ett av stoppen råkar bli vid bensinmacken där Frank träffade Russell för första gången. Filmen åker så tillbaka ytterligare ett tjugotal år i tiden och vi ser de båda som unga när Russell hjälper Frank med att starta motorn på hans lastbil. Närbilder visar en rynkfri och rosenkindad De Niro tillsammans med den aningen äldre Pesci, som avancerade dataprogram har föryngrat på ett mycket övertygande sätt. Nej, De Niro ser inte ut som han själv gjorde i tjugoårsåldern, men han ser ut som den unge man han spelar. Skulle någon inte veta vem han är och bara se dessa sekvenser, är de såpass välgjorda att man nog inte kunnat ana hur manipulerade de är.

Scorsese har en fenomenal förmåga att skapa gangster-karaktärer som vi tycker om och ogillar på en och samma gång. Lättheten med vilken Frank utför sina mördaruppdrag kontrasteras mot kärleksfulla scener med familjen. Dessvärre har en av döttrarna en känslig natur och förstår vad som försiggår vilket skrämmer henne. Peggy (spelad som vuxen av Anna Paquin) säger inte många ord i filmen men det hennes ögon tar in förmedlar allt. Men vi får också ett hum om vad som gjort det möjligt för Frank att stänga av sin medmänsklighet när vi ser scener ur andra världskriget där hans uppdrag är att mörda fiendesoldater genom att beordra dem att gräva sina egna gravar och sedan skjuta dem. Han reflekterar mest över varför de gick med på att gräva – trodde de att han skulle ändra sig när gravarna var klara eller nåt?

Det är under kriget han lär sig prata italienska (själv är han, som titeln antyder, av irländsk härkomst) vilket kommer lägligt till pass när han snabbt blir Russels högra hand. Mycket av filmens underhållning kommer ur dialogen som skämtar friskt om den amerikansk-italienska kulturen. Exempelvis att alla heter Tony, att Russells fru är ”mob-royalty” vars familj kom med den ”Italienska Mayflower”, och vad uttrycken ”jag är bekymrad” och ”det är vad det är” egentligen betyder. Här finns även en liten parallell till Woody Allens ”Bullets over Broadway”, när Frank istället för att dumpa kroppar på exakt samma ställe i Gowanus slänger använda pistoler från samma bro så att därunder finns nog med vapen för en hel armé.

Som i så många av dagens filmer slinker även en del gliringar till dagens politik med. Här ska maffian ha stått bakom John F. Kennedy inför valet 1960 och även sett till att han vann genom att fuska med valurnorna i Chicago. Det slog tillbaka när denne utsåg sin bror, Robert F. Kennedy, till justitieminister för att rensa upp bland maffian. De i sin tur konstaterar att ”är det någon man inte kan lita på i den här världen så är det barn till en miljonär”. Inte för att Kennedy är irländsk, utan för att han är född rik. Här finns även gliringar om att spela golf istället för att arbeta.

Slutligen måste Pacino nämnas i rollen som Jimmy Hoffa. Pacinos yngre jag är det som är minst övertygande utseendemässigt (det påminner lite om medelmåttigt gjord plastikkirurgi) men hans prestation står kanske ut mest. Medan Pesci och De Niro jobbat mycket tillsammans med Scorsese är det första gången för Pacino – ett efterlängtat samarbete som säkerligen många sett fram emot. Att se dessa legender tillsammans på vita duken i Scorseses regi är lite magi i sig själv. Hoffas heta humör står för en av de mest underhållande sekvenserna när han skäller ut sina medarbetare tills Frank går därifrån så Hoffa får springa efter och de hamnar i en lång diskussion om han tittade på just honom eller ej, men hans stolthet och oförmåga till kompromiss gör honom också till en börda. Hoffa är oförmögen att se vad vi förstår är på väg att hända; ingen är outbytbar och det finns alltid någon som bestämmer högre upp i rangskalan. Pacinos impulsiva karaktär kontrasterar Pescis och De Niros kyliga pragmatiker och är mycket skickligt porträtterad och hela ensemblen med namn som Harvey Keitel, Jack Huston, Jesse Plemons, Ray Romano och Bobby Cannavale är samspelt och gör fint ifrån sig.

Manuset är skrivet av Steven Zaillian och berättandet är kristallklart. Långa krönikor över människors liv kan vara svårt att få till så de blir riktigt spännande, även om gangstergenren förstås är mer tacksam, men att hålla publikens fulla uppmärksamhet under 3,5 timmar får nog ses som lite av en bragd. Sen är det förstås Netflix som står bakom, och jämför man med hur vi sträcktittar på serier idag höjer kanske inte de 209 minutrarna några ögonbryn. Men bara för att man kan behöver man nödvändigtvis inte – filmens längd skulle kunna komprimeras något utan att förlora i upplevelsepoäng. ”The Irishman” ligger någonstans mellan 4 och 5 poäng, men skickligheten bakom berättandet, skådespeleriet, historieaspekten, de återskapade miljöerna och sinnesstämningen filmen efterlämnar - reflektion över levda liv och svunna eror – gör att det blir full poängpott från mig!