Dune 2021

Duke Leto Atreides blir kommenderad av kejsaren att flytta med sina undersåtar till ökenplaneten Arrakis. Väl på plats går något väldigt fel. Klanen Atreides blir anfallen och en blodig batalj bryter ut. Sonen och tronarvingen Paul klarar sig, och måste nu försöka hitta det mystiska sandfolket fremen. Dels för att överleva, men också för att förstå och följa sitt öde.

 

”Dune” är baserad på första halvan av romanen med samma namn av Frank Herbert. David Lynch, som har en svårslaget kreativ fantasi, gjorde redan 1984 en egen version. Den filmen kommer dock med facit i handen, inte i närheten av detta epos. Och då, måste jag tillägga, älskar jag Lynch.

 

Historien är mångbottnad och skulle i fel händer kunna bli (och blev), ganska komplicerad. Under Villeneuves trygga ledning känns det mesta snarare enkelt och oerhört lättillgängligt. ”Dune” handlar om det förutbestämda ödet, men den kritiserar också kolonialisering och ger subtila kängor till den orättvisa uppdelningen av världens resurser. Villeneuve blandar sömlöst drömlik prosa och politiska poänger med ösig action, och då blir det så här bra.

 

Timotheé Chalamet är redan en stjärna och här visar han åter varför. Han övertygar på ett brådmoget och pillemariskt sätt, och är verkligen Paul, ständigt drömmande under den vågiga kalufsen, men med fötterna hela tiden på jorden. Rebecca Ferguson i en ganska stor roll, som hans mor, är moderlig och varm, men också jäkligt tuff. Det är hon i och för sig ofta, men här överraskar hon med ett större känsloregister än vad vi är vana vid att se. Också Oscar Isaac, Jason Momoa och inte minst Stellan Skarsgård gör minnesvärda insatser. Zendaya Colemans närvaro är konstant i denna film, även om rollen tyvärr inte är särskilt framträdande. Jag hade gärna velat veta mer om både hennes karaktär och sandfolkets bakgrund, men hoppas att jag får det i del två.

 

Tempot i filmen är inledningsvis en aning trevande. Det är mycket som ska berättas och även om historien har ett tydligt driv framåt, är resväskan som allt ska packas upp ur, stor. Men när väl alla karaktärer och omständigheter har presenterats, ökas också farten och sedan är det gasen i botten in i mål!

 

Själva produktionen är verkligen något utöver det vanliga och både tekniskt och visuellt är detta en fullträff. Omgivningarna är väldigt noggrant skildrade, ömsom karga och mörka, ömsom soldränkt sandiga. Kostymerna är minimalistiska, men ändå eleganta, liksom är flera av karaktärerna. Men nej, inte alla karaktärer. Det finns några särdeles groteska typer, som för tankarna till vissa andra liknande, i en annan galax långt, långt borta. Det visuella kompletteras dessutom otroligt väl med Hans Zimmers suggestiva och olycksbådande soundtrack, som oavbrutet dånar på i bakgrunden.

 

”Dune”, första delen, är sammanfattningsvis en mytisk hjältesaga och en storslagen blockbuster, som absolut bör ses på bio. Filmen infriar mina förväntningar med råge, och jag är nu mest bara superglad över att det finns mer att berätta. Hoppas bara att jag slipper vänta så länge på fortsättningen.