Heat 1995

Det är intressant med hype. Många hade under flera år längtat efter att få se tuffingarnas tuffingar Robert De Niro och Al Pacino i samma film. Eller åtminstone i samma scen eftersom de både varit med i "Gudfadern del II" fast aldrig delat kamerans lins. Men så kom tillfället i Michael Manns "Heat". En sorts remake av en egen TV-film som han gjorde i slutet av 1980-talet.

Och vilket möte det blev! Scenen där Pacinos polis och De Niros mästertjuv dricker kaffe på ett litet kafé är ett respektfullt katt- och råttamöte med en enorm känslostorm bakom. Här får lagen och lagbrytaren prata lugnt tillsammans och delar en ömsesidig respekt för varandra på ett sätt som nästan blir gripande, om det inte hade varit ett så oerhört intensivt och tätt möte. Det är filmens i särklass bästa scen.

Resten är mycket proffsig action där bankrånare står mot polis. Svårare än så är det inte och även om Mann som vanligt iscensätter några av de svettigaste och snyggaste actionscenerna så ekar det emellanåt överraskande tomt. Inte förrän i filmens sista 20 minuter kommer det någon form av känsla bakom de flesta explosionerna och biljakterna.

Förutom De Niro och Pacino gör Val Kilmer en minnesvärd roll som en av De Niros adepter medan både Ashley Judd och Natalie Portman dyker upp i mindre, men viktiga roller.

"Heat" hade på sin tid en rejäl budget, nära 60 miljoner dollar, och pengarna användes verkligen väl för få allt att se så trovärdigt ut som möjligt. Möjligen lite väl trovärdigt för enligt flera stora tidningar blev filmen något av en stilbildande instruktionsfilm för flera större rånargäng.

Trots att det smällar rejält högt så finns det även känsla och tanke i manuset. Tyvärr är det inte riktigt utvecklat och fler dialogscener hade kunnat tillföra ytterligare svärta. Nog för att vi bryr oss om karaktärerna, men hypen kring att Pacino och De Niro till slut sitter öga mot öga mot varandra gör att man mer väntar på den scenen än bryr sig hur det ska gå för deras rollfigurer.

Det Mann ska ha poäng för är att "Heat" blev väldigt stilbildande för brottsfilmer i allmänhet. Ben Afflecks bättre "The Town" hade aldrig existerat utan Mann eller inte heller den kluriga "Ronin" där De Niro återigen har huvudrollen. Filmen håller förvånansvärt bra i dag, minus mobiltelefonerna, och är självklart kandidat till fredagsunderhållning med polarna.

Synd då att trumman som Mann slår på ekar rätt tomt ibland. Då är det tur att man har tungviktare som De Niro och Pacino som kan få en telefonkatalog att låta intressant. En kopp kaffe med dem, hype eller ingen hype, är bättre än en kopp kaffe själv.