Night School 2018

Året är 2001 och Teddy (Kevin Hart) pluggar för sin högstadieexamen, men studierna går inte så bra. Hans syster Denise (Bresha Webb) är den ”smarta” av dem båda, och det bådar ju inte gott att han inte ens kan stava till sitt eget namn, när hon utmanar honom.

Inte heller föräldrarna (Keith David och Loretta Levine) har mycket hopp för Teddys examen, och mycket riktigt, när det blir dags för GED-testet flyter bokstäver och siffror ihop till en enda röra. Teddy ger upp och går därifrån, men inte innan han kallat alla elever för dumskallar, och lovat klassen att han kommer klara sig aldeles utmärkt utan examen. Vänta bara!

17 år senare verkar det som han fått rätt. Livet leker för Teddy, fastän han inte gått ut grundskolan, ja, tills han råkar tutta eld på sin arbetsplats som exploderar och brinner ner, vill säga... Vips är han utan både jobb och trygga framtidsplaner. Teddy måste trots allt tillbaka till Piedmont High School för att ta sin examen.

 

Där möter han sin gamla mobbare Stewart (Taran Killam) som nu blivit rektor, men även den tuffa läraren Carrie (Tiffany Haddish), och kvällskurskamraterna, som spelas av Rob Riggle, Mary Jane Rajskub, och (i mitt tycke roligast) Romany Malco, med flera. När Carrie märker hur svårt han har det med bokstäver och siffror, börjar en intersiv och minst sagt okonventionell hårdträning inför examen. Kommer han klara testet den här gången?

Det är en rad fina komiker vi möter i ”Night School”, men deras karaktärer är papperstunna. Det blir ungefär som en rad sketcher ihopsatta till en långfilm, med lite handlingskitt emellan för att foga dem samman. Manuset håller, men det skulle krävas lite mer djup i karaktärerna för att bibehålla publikens uppmärksamhet filmen igenom. Vad som funkar i sketchformat räcker helt enkelt inte till för en långfilm. Överlag ”dummar de ner sig” såpass att ”Dum & Dummare” känns djup i jämförelse. Det här är en film för framför allt den yngre publiken.

Skämten kan vara av det lite råare slaget ibland, så var beredda på en del N- och B-ord. När klasskamraterna ska introduceras för varandra, ser Carrie föraktfullt på en ung tjej med lila hår (Anne Winters) och undrar om det är hon som ska göra "Amerika great again, B”. Dessutom är det mycket slang och lek med ord i snabbt tempo, så jag förutspår en rolig alternativt frustrerande utmaning för översättaren.

Många skämt handlar om vit versus afro-amerikansk kultur. Ett roligt exempel är när den vite rektorn och ex-mobbaren Stewart slänger sig med afro-amerikanskt slang (vilket uppfattas som både nördigt och framför allt offensivt, om någon nu skulle komma på tanken att ta efter). Men när Carrie, som är afro-amerikan, konfronterar honom om detta, nekar han och påstår att han inte ”hör” färg.

Nivån på skämten må vara åt det flamsiga hållet, men filmen har ett fint budskap till publiken. Barn som ständigt får höra att de är dumma, tar ju det till sig och får dåligt självförtroende. Finns det dessutom odiagnosticerade symtom som dyslexia med i bilden kan det bli nästintill omöjligt att ta sig igenom grundskolan. Harts karaktär har mycket charm som gör honom omtyckt och har hjälpt honom igenom vuxenåren, men framför allt ger han inte upp, och får till slut den hjälp han behöver. Man kan klara sig långt på charm, men i slutändan måste man ta tag i sina problem och våga vara sig själv.

”Night School” är en film med ett gott hjärta, och bjuder på många roliga scener med ett gäng riktigt fina komiker. Jag kan inte ge den något av de högre betygen, för i grund och botten är filmen en rätt så medioker dussinkomedi. Däremot kan jag nog utlova en del skratt och en väldans massa charm, om man är på humör för lättsmält underhållning, när Hart och Haddish kör igång i ”Night School”.