Midsommar 2019

Häng med till Sverige sa de - det blir kul sa de! Från det brittiska grabbgänget på norrländsk vandringsresa i förra årets vildmarksskräckis "The Ritual" till komediduon Simon Pegg och Nick Frosts skärgårdsutflykt i den planerade rysaren "Svalta". Sverige får allt fler nålar på den internationella skräckkartan, och den som trodde att Bergmans demoner, nordic noir och alkoholiserade tv-snutar var det mörkaste som exporterats från våra breddgrader har uppenbarligen missat ondskan som dväljs i strålande solsken. Entré, Ari Asters "Midsommar".

 

Efter att förra sommarens mardrömska "Hereditary" förmörkat solen och innan Toni Collettes ångestskrik hunnit lämna våra trumhinnor är den amerikanske regissören Ari Aster tillbaka med ännu en hårresande sorge-tripp. Här släpas garderobsskeletten från "Hereditary" ut i bländande svensk midnattssol för att dansa i ring kring ämnen som uppbrott och trauma på ett alldeles unikt och frånstötande vis. Effekten är hypnotisk, trippig och oväntat rolig.

 

Collegestudenten Dani (Florence Pugh) kämpar med att återfå fotfästet efter ett chockerande familjetrauma utan att få något vidare stöd från sin allt mer frånvarande pojkvän Christian (Jack Reynor). Kanske blir allt bättre av att fly till en ljus och sorglös plats, eller kanske sämre? Dani tvingar sig ombord på pojkvännens kompisresa till Sverige och grusar grabbgängets förhoppningar om en turné bland "meatball sex clubs". Istället går färden till skolkamraten Pelles (Vilhelm Blomgren) avlägsna hemby i Hälsingland och familjens årliga, synnerligen gammeldags midsommarfirande.

 

Väl på pastorala sommarängar kan varken snaps eller den kusligt glada, vitklädda lokalbefolkningen lägga locket på den ångest som pyr inom Dani. Att det sektliknande bondesamhället tagit sitt rituella midsommarfirande långt bortom säckhoppning och små grodorna gör inte sillen mer lättsmält för våra stackars amerikanska gäster. Snart finner de sig fångade i en eskalerande ringdans från vilken de inte kan smita och det börjar gå upp för dem att i Hälsingland kan ingen höra dem skrika.

 

Jag kände mig helt yr när vi lämnade biosalongen. Kontrasten mellan vår ljusaste tid på året och Ari Asters mörka fornnordiska våldsfantasier är destabiliserande för sinnena. "Midsommar" bär likt "Hereditary" uppenbara hedniska folk horror-band till "The Wicker Man" (1973) och upplevs själsligt besläktad med 70-talets stora rysare som "The Hills Have Eyes" (1977), "Den sista färden" (1972) och "Motorsågsmassakern" (1974). Alla drog de ut skräcken i dagsljus till ryslig effekt.

 

Samtidigt så saknar jag mörkret. Toni Collettes avgrundsvrål i "Hereditary" var isande just på grund av sin klangbotten i verklig sorg och ångest. När de perverterade, förvridna och överlånga ritualerna i "Midsommar" vevas igång så upplever jag mig snarare som åskådare till ett makabert spektakel än deltagare. Det blir fascinerande och "A Field in England"-trippigt men aldrig någonsin läskigt.

 

Aster är en fenomenal stilist och världsbyggare men tyvärr en sämre historieberättare. Det amerikanska collegegänget förblir spelpjäser i hans midsommarlek - skissartade, dumkåta "Hostel"-pappfigurer som fumligt klampar in i en främmande kultur utan att ta av sig skorna. Florence Pughs Dani är det enda undantaget. Med sitt hudlösa uttryck och obalanserade sätt att snubbla fram på gränsen till nervsammanbrott är Pugh vår enda fasta punkt i en förvriden fantasivärld där hon närmast framstår som sund.

 

Med utgångspunkt i den bäst skildrade svamptripp jag sett på film dras publiken baklänges över sju gärdsgårdar in i en febrig midsommarnattsmardröm fylld av blodiga riter och märkligt sex. En fnissfest för svenskar och en direkt-avbokad Sverigeresa för amerikaner. För vissa väntar årets wtf-upplevelse på bio. För de som hänger sig i dansen - en blommig, översaturerad skräckfestival där solen aldrig går ner. Om skräckkollegan Jordan Peeles hajpade andrafilm "Us" gick vilse i en spegelsal av allt för många ofärdiga idékoncept tar Asters svåra andrafilm-syndrom sig uttryck i form av tonmässiga jätteambitioner som fullständigt slukar en tunn intrig.

 

Ari Aster har själv sagt att han gick igenom ett uppbrott från en relation när han gjorde "Midsommar" men att han nu mår fint. Ju mer jag tänker på "Midsommar" som en berättelse om att släppa taget om sina sorger och dåliga relationer, desto mer framstår den som höggradigt unik, synnerligen katarsisk, ja kanske till och med briljant? Med större fokus på yta och ton än historieberättande så lyckas dock aldrig Aster baxa hela festen i mål, men hans perverterade idévärld är likväl omöjlig att skaka av sig. "Midsommar" är ett modigt och självsäkert filmhantverk som trots sina brister befäster sin regissör som en av vår tids mest intressanta skräckfilmsskapare. Jag ser med tillförsikt fram emot hans (och Florence Pughs) kommande filmer. Tills dess - skål!