Emancipation 2022

Det här är en film som har rätt personer på rätt plats. En stor del av manuset är dramaturgiskt uppbyggt som en överlevnadsthriller med inslag av action. Allt är grundat i drama och det glöms inte bort att ge människorna i berättelsen trovärdigt djup. Dramat är alltid grunden för alla regissören Antoine Fuquas filmer oavsett om de är action, thriller eller rent drama. Will Smith har gjort sina starkaste skådespelinsatser i filmer där familjens kraft står i fokus så även han är i sitt rätta element. När dessa två män gör det de gör bäst så blir resultatet starkt.

 

Det täta manuset bygger på verkliga händelser som utspelade sig år 1863 i Louisiana. Vi följer slaven Peter (som i verkligheten hette Gordon) som gör allt för att återförenas med fru och barn efter att han tagits från dem på en bomullsplantage. Större delen av filmen följer en flykt där han jagas av en grym människojägare och till sist blir symbol för hela rörelsen mot slaveri. Fotot av hans sönderpiskade rygg är en av tidernas historiskt viktigaste och mest kända bilder. Filmen är berättelsen bakom det fotot.

 

Det finns ingen Hollywoodexploatering av lidande här. Det är otroligt befriande att se en huvudperson i en film om slaveriet som inte är ett gråtande offer vars smärta utnyttjas i manuset enbart för att skapa sentimentalitet hos publiken. Realismen dominerar här och med den kommer rått våld som skakar om. Samtidigt exploateras inte heller våldet utan används för att ge kraft till skildringen av Peter som överlevare och fighter. Oavsett hur mycket stryk han får ta emot så ber han inte om nåd och gråter inte. I Guds och familjens namn står han rakryggad och med huvudet högt. Han är en hårding med stort hjärta. Det är fantastiskt inspirerande att skåda.

 

Smith tar sig i huvudrollen som Peter an sin fysiskt mest krävande roll. Han sliter sin kropp i det leriga slavlägret och krälar i gyttja i träskmiljöer. Han är inte ren eller får vila under hela filmen. Det här är inte för en sekund glamouröst filmstjärnearbete. Will förvandlas både fysiskt och psykiskt i sin roll. Tack vare att han inte siktar på att trycka på uppenbara känsloknappar i sitt spel så känns han äkta. Det griper djupt och han har aldrig varit bättre än här. En Oscar vore på sin plats.

 

Ben Foster är en av de där skådespelarna som sällan får huvudroller, men som alltid glänser i biroller. Här har han inte mycket dialog, men han lyckas ändå göra sin roll som iskall människojägare extremt obehaglig. Samtidigt så ger han oss mer än en vanlig dussinskurk. Karaktären blir en människa med nyanser. Varenda skådespelare även vid sidan av de redan nämnda gör insatser som är totalt trovärdiga.

 

Även på den visuella sidan så är det här en överväldigande upplevelse. Fotot fångar storslagna vyer i svepande glidningar, noga valda närbilder på viktiga detaljer och allt däremellan med fingertoppskänsla. Det var ett rent genidrag att göra filmen i svartvitt och ännu mer imponerande hur det svartvita används för att skapa bländande effektfulla bilder. Användandet av slow motion är både klanderfritt genomfört och inplacerat på ställen där det har maximal emotionell effekt. Det här är ett konstverk från början till slut. Det är synd och skam att det inte får huvudsaklig premiär på stor bioduk där det hör hemma.

 

Musiken är som en mäktig symfoni med finkänsligt inlagda nyanser för att understryka känslorna i varenda scen. Sakrala körer ger kraft till kampen när det behövs och mer vackra toner underbygger de varma eller tragiska händelserna. Stråkarna finns där, men det blir aldrig smörigt som alltför ofta är fallet när sådana används. Även soundtracket gör sig bäst i ett ljudsystem i en biosalong.

 

Allt detta kraftfulla filmskapande förenas i ett enda syfte som man får intrycket av att alla inblandade i produktionen ser som sin plikt att lyckas med. Varenda sekund av filmen vigs uppenbart till att framföra det starkt humanistiska budskapet. Samtidigt känns den inte det minsta predikande. Den åskådliggör människans grymheter mot varandra och lyfter fram en ikonisk kämpe utan att det någonsin känns annat än naturligt i tonfallet.

 

Den problematik som filmen tar upp tog inte slut med slaveriet. I en monolog talar Fosters karaktär om sin motivation att hindra svarta från att ta över hans hemland. Det är samma resonemang som rasister använder idag. Det gör att den här filmen känns relevant även för dagens publik. Låt inte Wills beteende på Oscarsgalan hindra er från att se årets viktigaste film.

 

▸ Streama "Emancipation" på Apple TV+