Judy 2019

Filmen om Judy Garland tar sin början på den gula tegelstensvägen och avslutas med en känslosam tolkning av ”Somewhere Over the Rainbow”. På vägen rör den vid allt det där som gjorde Judy till Judy i fansens ögon - den älskade barnskådisen, den stora underhållaren, gayikonen. Men framför allt skiner den ett ljus på den fula baksidan av att växa upp som en stjärna. Den tragiska historien om Judy Garlands depression och missbruk, som må vara ökänd för många och okänd för andra, får komma fram och jag hoppas att Hollywood tittar och skäms.

Trettio år har passerat sedan ”Trollkarlen från Oz” tog världen med storm. Judy har slutat filma och drar knappt längre någon publik på scen. Hon har fått ett rykte om sig att vara besvärlig och bryta kontrakt. Det tunna lönekuvertet räcker inte för att skapa ett hem åt hennes två barn, och när de blir utkastade från hotellsviten krävs en desperat åtgärd. Som att lämna barnen hos pappa Sid, och åka till London i några månader. Britterna har lyckligtvis inte tröttnat på Judy Garland än, och efter några spelningar för utsålda hus hoppas hon kunna ge barnen lite mer stabilitet och trygghet.

Renée Zellwegers tolkning av Garland är så långt man kan komma ifrån den glamorösa, och noga kontrollerade, bilden som MGM ville skapa under hennes storhetstid. Zellweger gör en av karriärens bästa roller - det krävs mod att spela så här sårbar och skör. Den yttre förvandlingen är otrolig, men hon plockar också fram en inre styrka som är magnetisk att se på bioduken.

Här möter vi en kvinna som försöker behålla sin värdighet i en värld som är redo att slänga ut henne som gårdagens rester. En kvinna som sköljer ner tabletter med vodka, men inte har sett en hel måltid på åratal. En kvinna som döljer sin sorg och ensamhet under mängder av hårsprej, läppstift och ett påklistrat leende. En kvinna som knappt kan sova om nätterna, eller stå upprätt på dagarna. En mor, framför allt, som vill skydda sin dotter och son från den hemska barndom hon själv hade.

Och vilken jäkla utstrålning sen, när Judy tvingar sig ut på scen och river av gamla hits. När publiken jublar får hon nytt liv. När hon tabbar sig är de skoningslöst snabba på att bua. Samma publik som höjer henne till skyarna kan också sänka hennes självförtroende på nolltid. Det är sex månader kvar tills Judy ska dö, bara 47 år gammal. Den vetskapen gör ”Judy” om möjligt ännu mer tragisk att se.

Hur hände detta? Filmen letar svar i hennes barndom och väver in flera tillbakablickar. Unga Judy spelas lika fenomenalt av Darci Shaw, som en drömmande tonåring som bara vill ha ett liv som alla andra. Istället drillas hon till att jobba 16 timmar om dygnet utan mat och sömn. Producenterna vill sälja in henne som ”den amerikanska grannflickan”, men denna image är lika fejk som tårtan på hennes 16-årsdag, som ”firas” i studion bland statister. Allt för de perfekta PR-bilderna.

Drömmen om att slå igenom och beröra människor är ett populärt tema på film, Hollywood älskar att glänsa med sina framgångshistorier. Få filmer berättar dock om priset som ett kändisliv för med sig, lika öppet och gripande som ”Judy”. Men i mörkret hittas också värme och kärlek där man minst anar det. I några av filmens fina, intima scener får Judy Garland följa med hem till ett homosexuellt par efter en spelning. De bjuder henne på något som ska föreställa äggröra, och än viktigare - på en stund där hon får vara bland vänner som inte kräver någonting av henne.

"Jag är bara Judy Garland en timme varje kväll", säger Judy vid ett tillfälle i filmen, och syftar på att inta rollen som fansen vill se. Vem var hon i övrigt, utanför studion eller scenen? En komplicerad fråga som omöjligt kan besvaras i en tvåtimmars film. Vem vet om hon någonsin tilläts ta reda på det själv.