Frankensteins brud 1935

Filmen inleds med en ganska lökig scen där författaren Mary Shelley, här spelad av Elsa Lanchester som också är Frankensteins brud senare i filmen, är i färd med att återberätta det viktigaste i originalfilmen innan hon kommer fram till den punkt där uppföljaren tar vid.

 

"Frankensteins brud" börjar där vi slutade senast. Mannen vars dotter blev kastad i sjön av Frankensteins monster är på plats vid den nedbrunna väderkvarnen och vill säkerställa sig om att monstret verkligen är dött. Inom de första fem minuterna av filmen har monstret redan hunnit dränka gubben och brutalt kastat ner hans fru i ruinerna på ett sätt som nästan får det att knaka i den egna ryggen - en utmärkt öppning som sätter ribban för resten av skräckfilmen.

 

I den här uppföljaren har Dr. Henry Frankenstein, återigen spelad av Colin Clive, insett faran i att leka Gud och bestämt sig för att ägna sig åt sitt äktenskap med Elizabeth istället. Den här gången spelas hon av Valerie Hobson istället för Mae Clarke. Dr. Pretorius (Ernest Thesiger), som är en ny karaktär med mycket mer intensitet än Dr. Waldman (Edward Van Sloan) från den tidigare filmen, dyker upp för att övertala Henry om att samarbeta. Han vill ge Frankensteins monster en flickvän, men Henry är inte intresserad. Det leder så småningom till utpressning och Elizabeth kidnappas av monstret, som älskar Pretorius idé. "Woman. Friend. Wife", nickar monstret mycket gillande åt Pretorius med en längtan i blicken.

 

Vad som gjorde den ursprungliga "Frankenstein" från 1931 så stark var att man till skillnad från byborna förstod att monstret i själva verket bara blev ett monster för att samhället såg honom som det. I själva verket var han lika sympatisk som ett oskyldigt barn och ville bara ha en vän. I "Frankensteins brud" skruvas den här barometern upp ett snäpp till och vi ser gång på gång prov på hans välvilja och det hugger i hjärtat varje gång han behandlas illa av lokalbefolkningen, som försöker jaga och döda honom, med den djupaste skräck och avsky i sina ansikten.

 

Ett särskilt starkt ögonblick i berättelsen är när monstret hänförs av en blind mans fiolspel ute i skogen. Eftersom mannen inte kan se monstrets skräckinjagande ansikte antar han bara att besökaren är en stum man och de blir nära vänner - två lika utstötta själar. Mannen lär monstret att tala några enstaka ord och mötet mellan dem är både rörande och humoröst när monstret upptäcker en försmak för vin och cigarrer. Desto mer upprörd blir man som tittare när några idiotiska bybor får syn på dem och bränner ner stugan.

 

Det är inte förrän under de sista minuterna som filmens titelkaraktär, Frankensteins brud, faktiskt dyker upp. I samma labb som förra gången står nu bruden framför Frankensteins monster och han blir kär, men hon reagerar precis som resten av världen på hans utseende. Allt hon gör är att skrika och fräsa med ett slags fågelliknande rörelsemönster. Monstret försöker visa ömhet och för ett ögonblick tror man att det ska fungera, men sorgligt nog vill hon fortfarande inte ha honom. Besviken och förkrossad får monstret nog och spränger hela tornet i ett självmordsattentat. Bara Dr. Henry och hans fru Elizabeth lyckas undkomma. Ett storartat slut på en storartad historia, även om man undrar varför Dr. Frankenstein hade en så tillgänglig självsprängningsmekanism i sitt labb.

 

Även om Frankensteins brud fortfarande är en ikon och har refererats till i åtskilliga andra verk efteråt, kan jag inte hjälpa att höja lite på ögonbrynen över att hon mest är en bikaraktär utan personlighet i en film där hon är titelkaraktären. Samtidigt var det trots allt 30-talet och ett sådant beslut förvånar inte. På tal om titeln "Frankensteins brud" är det högst förvirrande: Frankenstein är doktorn som skapade dem, inte monsret själv. En vettigare titel hade varit "Frankensteins monsters brud", men det lät väl inte lika bra.

 

Förutom ett hjärtgripande manus är det främst sminket och specialeffekterna som imponerar. Frankensteins monster ser ut som innan, men nu med synliga effekter av branden. En del av hans hår är bortbränt så att häftklamrarna från operationen syns i pannan och hans kläder och ansikte bär brännmärken. Under filmens gång ser man till och med hur dessa läker för varje scen. Frankensteins brud gavs en ikonisk stil med sitt stora hår och glamorösa smink - alltihop inspirerat av Egyptens Nefertiti. De är än idag så originella att vi ögonblickligen känner igen referenserna när vi ser dem.

 

Specialeffekterna känns som början på de moderna Hollywoodfilmerna vi ser idag. Det är brinnande hus som faller till marken, stentorn som exploderar och ännu fler mystiska instrument i labbet som ger ifrån sig blixtar. I en scen visar Dr. Pretorius upp en samling minimänniskor han skapat inuti flaskor och det ser inte alls illa ut. Det var återigen Jack Pierce som låg bakom kvalitén, precis som i Universals senaste projekt innan dess, "Den osynlige mannen".

 

"Frankensteins brud" är en av filmhistorians första uppföljare och en av de få som faktiskt toppar originalet. Det är som att regissören James Whale tog allt som redan var fantastiskt med "Frankenstein" och bara gjorde det ännu bättre. Visst är titeln missvisande och brudens frånvaro är som en tumme i ögat på genusperspektivet, men om man förlåter det utifrån den rådande samhällssynen på den tiden är filmen helt enkelt fantastisk.

 

Svärta, humor och empati i lagom portioner kommer fram genom snyggt kameraarbete, detaljsrik scenografi, revolutionerande effekter och nyskapande filmmusik. Monstrets förmåga att tala och det mer personliga porträttet av karaktären ger mycket mer utrymme för Boris Karloff att glänsa i sin rollprestation.

 

"Frankensteins brud. Good.", som monstret skulle ha uttryckt det.