Boiling Point 2021

”Boiling Point”, den andra filmen av den engelska regissören Philip Barantini, ger oss ett kaotiskt men fängslande restaurangdrama i en 90 minuter lång tagning. Redan från start blir jag insvept i historien och stundtals glömmer jag bort att det är en film jag ser på och inte en dokumentär om en hektisk kväll på en fullsatt restaurang. Igenkänningshumorn ligger nära då jag arbetat inom restaurangbranschen. När miljö- och hälsoskyddsinspektören påpekar alla små fel har jag svårt att inte hålla mig för skratt. Men skratt byts snabbt ut mot allvar och djupa intriger bubblar under utan, både mellan kollegor och deras gäster.
 
Den senaste filmen jag såg med en enda tagning var Erik Poppes ”Utøya 22. juli” från 2018, som jag verkligen rekommenderar om man tycker om denna typ av film. Planen för ”Boiling Point” var att filma åtta tagningar, men då det kom striktare covid-restriktioner mars 2020 beslöts det att bara filma fyra, och den tredje tagningen blev filmen. Kameravinklarna är breda och man får en bra känsla av lokalen och börjar snabbt kunna orientera sig runt i restaurangen. Scenerna flyter på och jag imponeras av hur mjuka övergångar varje scen har utan att behöva redigering, och flera stunder stannar jag upp och tänker ”hur hamnade vi plötsligt här”?

 

Om jag tvingas leta efter små fel och oviktiga detaljer, så är min enda kommentar att den handhållna kameran svänger lite för mycket ibland, särskilt under intima scener. Möjligtvis är poängen här att symbolisera kaoset i karaktärernas huvud, men för min känsliga åksjuka blir det nästan ett irritationsmoment, men bara nästan.
 
Filmen är endast 90 minuter kort, men den hinner ändå lyfta viktiga sociologiska och psykologiska aspekter. Samhällsklasser, rasism, fördomar, sexuella trakasserier, toleransnivå i yrkesutövning och sociala mediers inflytande på våra liv. Humörsvängningarna är brutala, ena stunden är personalgruppen en väl fungerande mekanik, till att plötsligt explodera (och även implodera) mitt i allt annat som händer samtidigt. Vinette Robinson ("Sherlock") levererar en färgstark prestation som Carly och filmen får mig att tänka, tänka på relationer människor emellan, hur vi bemöter varandra i en konflikt, och att det vi säger oftast är långt ifrån det vi menar. Hur mycket press klarar en människa, och vid vilken gräns börjar vårt blod koka av raseri?
 
Dialogerna är snabba, informativa och ibland provokativa. På bara 90 minuter lyckas filmen leverera mycket information om nästan alla karaktärer och hur de förhåller sig till varandra, samt deras privata problem. Manusförfattarna har verkligen tänkt till, dialogen känns äkta och levande, jag följer med varje sekund och vill hela tiden ha mer. Repliker levereras med stark energi och dynamiken skådespelarna emellan är förträfflig. När jag började se filmen förväntade jag mig ett ”Hell’s Kitchen”-drama à la Gordon Ramsay, men det är mycket djupare än så, och vi får känslor från hela vårt emotionella spektrum levererat. I min egna vilda fantasi ser jag för mig hur ”Boiling Point” är en föregångare till det som sedan utspelar sig i filmen ”Pig” (2021) med Nicolas Cage.
 
”Boiling Point” är som bäst när den visar att världen är långt ifrån svart och vit och att vi alla rör oss i ständiga gråskalor. Vårt humör och vår moraliska kompass ändras utifrån den aktuella situationen, och i slutet av dagen måste vi själva stå för de val och handlingar vi gjort. Yrkesutövningen att servera mat porträtteras mångsidigt, och vi får möjligheten att följa alla anställda och deras sätt att bemöta gäster. Det blir nästan som en parodisk pjäs när de anställda måste koppla på sin dramaturgiska ådra för att kunna hantera olika situationer så att de kan utföra sitt arbete på ett professionellt sätt. Vilket är motsägelsefullt då de inte är äkta i sin karaktär utan går in i en annan roll där det krävs att charma sin ”publik”.

 

Filmens styrka kommer fram tydligt när integration och konflikter sker kollegor emellan, energin försvinner några hack med scener som involverar gäster på restaurangen, samtidigt blir det en välbehövlig paus där man kan hämta andan och göra sig redo för nästa explosiva scen. Under de 90 minuterna jag tittar blir jag underhållen, engagerad, imponerad och hänförd.

”Boiling Point” är kort sagt en sevärd och lysande prestation.