Poor Things 2023

Yorghos Lanthimos, denna briljanta regissör och historieberättare! Han borde få ett Nobelpris. Nej flera. Tillsammans med manusförfattaren Tony McNamara, samt resten av produktionen har Lanthimos skapat ett storslaget och oförglömligt epos om livet.

 

Jag älskade hans förra film ”The Favourite” och försökte därför hålla nere förväntningarna inför denna. Men redan en minut in i filmen kapitulerade jag och insåg att detta helt klart kommer att bli minst lika bra. Och ja, så här efteråt är det bara att konstatera att det ju faktiskt blev ännu bättre. 

 

”Poor Things” är baserad på Alasdair Gray's roman från 1992 och handlar om Bella Baxter (Emma Stone). Bella är en ung kvinna som dött och sedan, likt Frankenstein, lappats ihop av vetenskapsmannen dr Godwin (Willem Dafoe). Hon är således ganska ny på detta med att vara människa, och även om hon är vuxen utåt är hon som ett litet barn till sättet. Det går dock framåt, och tack vare Bellas omättliga nyfikenhet, växer hon så sakteliga upp. Dr Godwin anlitar då den unge studenten Max för att dokumentera framstegen. Tycke dem emellan uppstår så småningom, men ju mer Bella utvecklas, desto starkare blir hennes behov av fysisk befrielse och utforskning av annat. När hon så möter den lismande Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo), bestämmer hon sig för att följa med honom på en upptäcktsfärd. 

 

I början av filmen, när vi får se Bella stapla omkring, skrika och kasta porslin i Dr Gods hus, är fotot svartvitt och kameravinklarna sneda och snäva. När hon senare ger sig ut i världen exploderar bilden på bredden, och alla möjliga nyanser av färg och formationer faller på sin plats. Scenografin, kostymerna och kulisserna är så andäktigt vackra att jag vill gråta. ”Poor Things” är en färgsprakande och spektakulär film visuellt, så sprudlande in i minsta detalj. Det är lite som om Tim Burton skulle ha kokat ihop något med Guillermo del Toro och sedan bett Wes Anderson bidra med några kryddmått av vad han än har i sin ficka. Fast bara lite. För mest är detta en helt egen och unikt intuitiv upplevelse för alla sinnen. 

 

Detta är ett fantasifullt vuxenäventyr om att hitta sig själv och sin plats i livet. Bella ger sig hän och tar för sig av vad som än väntar runt hörnen. Hon fördjupar sig villigt i köttets lustar och kroppens reaktioner på beröring, egen och andras, men upptäcker också känslor som ilska, empati och sorg. Genom att betrakta Bellas upplevelser av både det goda och det onda i världen, får även vi själva nya insikter. Det är så enkelt egentligen, och vi har sett det förr, men aldrig såhär. 

 

I filmen vänder Lanthimos blicken mot den mänskliga naturen. Han studerar mörkret men också ljuset, och lyfter fram det oskuldsfulla och nyfikna i människan som sätt att nå full potential. ”Poor Things” är en filosofisk och tankeväckande studie om livet. Den uppmuntrar oss att se över våra egna fördomar genom att visa hur befriande det kan vara att leva utan rädsla för det okända. Filmen får oss att reflektera kring maktfördelning och klasskillnader, men också att ifrågasätta de normer vi lever efter.

 

Genom Bellas sexuella evolution och senare revolution, lär vi oss dessutom om oss själva och våra val. Hennes resa påminner oss att fortsätta vara nyfikna och att slå oss fria från bojor, faktiska och imaginära. 

 

Emma Stone med sina stora ögon och sitt uttrycksfulla ansikte är en fullständig fröjd i huvudrollen. Hon har faktiskt aldrig varit bättre än här och övertygar starkt i alla stadier av karaktärens utveckling. Även Mark Ruffalo formligen knockar mig av stolen. Han är hysteriskt rolig och har perfekt komisk tajming i uttal och reaktioner. Han mumlar ohörbart och fladdrar yvigt med kroppen och det är fullständigt skrattretande, men samtidigt helt underbart. Det är utan tvekan på gränsen till överspel, men blir i detta sammanhang bara helt rätt.

 

"Poor Things" är i slutändan en konfrontation med vårt patriarkala samhälle. Filmen handlar om kvinnlig frigörelse, men uppmanar till uppror mot förtryck på bred front. Medan den gör det, får den oss att skratta så vi kissar på oss. Och det är precis vad ett mästerverk ska göra.