Döda poeters sällskap 1989

Det finns få filmer i skolmiljö som lyckas engagera och ge liv till studentlivet som Döda Poeters Sällskap gör. Den starkaste kandidaten är kanske The Breakfast Club, som styckar de typiska high school-stereotyperna i småbitar för att kunna analysera deras beteenden. Vad som däremot gör den här filmen mycket mer intressant är de filosofiska diskussionerna om att våga tänka själv och skapa sin egen väg i livet. Detta kan man knappast säga tillåts på internatskolan Welton som står för tradtion och ära. På utsidan är det en skola med disciplinerade och studiemotiverade elever som alla når toppresultat. En skola som är närmast perfekt i alla avseenden där studenterna som väljer att studera vidare på college är fortsatt framgångsrika. Men på insidan har Welton fått öknamnet Hellton och eleverna är allt annat än glada över att behöva släpa sig själva till lektioner för att handskas med matematiska formler som de flesta med största sannolikhet aldrig kommer att ha någon nytta av i livet. Allt är dock på väg att förändras när skolan under sommarlovet har anställt en ny engelskalärare, nämligen den tidigare Welton-studenten John Keating (utmärkt framförd av den Oscarsnominerade Robin Williams). Med ett bokstavligt talat annorlunda sätt att undervisa lär han sina nya elever den riktiga innebörden av det latinska uttrycket carpe diem. Som redan bekant för många betyder dessa ord "fånga dagen", vilket kräver en inbiten tittare för att kunna räkna det antal gånger som de nämns och upprepas under filmens gång. Det krävs inget geni för att man snabbt ska förstå att det är kring dessa ord som regissören Peter Weir vill att Döda Poeters Sällskap och dess budskap ska handla om. För alla har vi väl under skolgången flera gånger tänkt att det vi precis har lärt oss är helt meningslöst och att vi ändå kommer ha glömt bort det när det kommande provet eller uppsatsskrivandet är överstökat? Det finns så mycket mer som man kan göra med sitt liv, men istället slösar man bort all sin tid på att sitta framför skolbänken och lyssna på en tråkig lärare. Det finns inget utrymme att börja tänka själv, vilket John Keating ändrar på när han sätter krydda på lektionerna genom att både vara humoristisk och kliva utanför ramarna för hur en lärare ska vara. Han inspirerar Weltons elever till att upptäcka och våga vara sig själva. När allt kommer omkring är det även det som carpe diem försöker säga. Ska man satsa på att fånga dagen innebär det inte att man ska vara dumdristig och göra våghalsiga saker, en vanlig missuppfattning som behandlas med finess här när konsekvenserna av diverse handlingar blir uppenbara för ungdomarna. Det gäller att gå sin egen väg i livet och utveckla en talang i vad man finner är sitt nöje för att man ska känna att man faktiskt har levat. Medan vi redan har insett att Keating och hans minnesvärda dialoger är en lärare att älska, är han inte den ende av filmens karaktärer som man faller för. Även de elever man får lära känna blir levande på skärmen. Precis som i vilken vanlig skolklass har alla helt olika personligheter: där finns den blyge, den övermodige och den som har sin framtid utstakad på förhand av föräldrarna. Ingen av dem är perfekt, men det är de små detaljerna i deras beteenden som gör att man ändå fastnar för och bryr sig om varenda en, till och med personerna vars värde på moral kanske inte är den bästa. De finns alla där och är som tagna direkt ur verkligheten. Trots att dalarna och gångarna för karaktärerna finns där hade Peter Weir kunnat arbeta lite extra med karaktärsutvecklingen i slutet. Även om det är en fullt fungerande dramaturgi känns det däremot lite påskyndat och hade gärna kunnat få några minuters extra speltid. I slutändan är det ändå en fin skildring om hur ungdomar både då och nu kämpar med att upptäcka vilka de egentligen är.