Beau Is Afraid 2023
Synopsis
En paranoid man ger sig ut på en episk odyssé för att komma hem till sin mamma som nyligen gått bort.
Info
Originaltitel
Beau is Afraid
Biopremiär
28 april 2023
DVD-premiär
14 augusti 2023
Digitalpremiär
31 juli 2023
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Noble Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Extravagant mardröm som lockar till skratt
En framtida kultklassiker med en paranoid Joaquin Phoenix i huvudrollen. Kitchig, rolig, chockerande och bisarr - mycket har klämts in i Ari (“Midsommar”) Asters tretimmarsodyseé.
Det finns mycket att säga om regissören och manusförfattaren Ari Asters senaste rulle, som han beskriver som sista filmen i en trilogi tillsammans med “Heredity” och “Midsommar”, men den lämnar knappast någon oberörd. Kritikerna älskar eller hatar den. Några undrar vad det är de tittar på egentligen. Chock- och humornivån har skruvats upp och förlängts (filmen är nästan tre timmar lång), medan manuset delats upp i olika sinsemellan väsensskilda segment.
Den gemensamma beståndsdelen är Joaquin Phoenix rollfigur Beau Wasserman och dennes paranoida Oidipuskomplex. Beaus värld är en skuldtyngd, mörk och skruvad version av verkligheten. Filmen kan ses som en mardrömslik odyssé ner i hans undermedvetna (för hans terapeut skriver ut en omgång helt nya piller som absolut inte får tas utan vatten…).
Resultatet är lika fascinerande som förvirrande. Lika absurt och bisarrt som fängslande. Vi introduceras för vår protagonist redan i moderlivet på väg ut i en skrämmande värld (vid födseln skymtas för övrigt gigantiska genitalier, ett annat återkommande ämne filmen igenom). Filmen är ingen skräckfilm men chockmomenten är många och överraskande. Aster använder sig av verkningsfulla ljudeffekter för dessa, vilket etableras redan i denna tidiga scen.
Därefter möter vi en ensam, medelålders Beau som bor i en trist lägenhet i en kaotisk och farlig stadsdel (lite som Gotham, eller midtown New York för den delen som det ser ut här nu). Beau ska besöka sin mamma, Mona (Patti LuPone), men allt som kan gå fel inför resan går också fel.
Ett exempel på filmens humor är hur en naken man med kniv är efterlyst av polisen, men den otursförföljde Beau råkar ut för en rad missöden som gör att även han tvingas ut naken på gatan, men med en madonnafigur i handen. När han skriker på hjälp tror polisen att han är den efterlyste och skjuter efter honom samtidigt som den riktige knivmannen dyker upp och jagar ut honom i trafiken. Allt går väldigt snabbt. En actionladdad, otäck, och inte så lite bisarr sekvens där man inte kan sluta skratta… för filmen är framför allt en komedi.
En del scener har ren och skär kalkonvarning. Andra är märkligt berörande. En sekvens påminner om “Get Out”, en annan ser ut att ha lånat scenografin från “The Truman Show”, medan en tredje för tankarna till nordiska sommarnätter och Bröderna Grimm-sagor. Filmen känns ambitiös på samma sätt som Alejandro G. Iñárritus “Bardo: En osann berättelse om en handfull sanningar” - en fantasi som må bottna i komplexa djupdykerier ned i vårt psyke, men är så fri från manusregler att den aldrig skulle bli producerad utan kända namn bakom pennan.
Phoenix gör (som alltid, som väntat) en stark rollprestation. Beau är en initiativlös man som sitter fast i osynliga bojor. Ett barn som aldrig lyckats växa upp och utvecklas till en fungerande person. En Joker utan hämnarinstinkt.
Beaus tillvaro består av att ducka för faror. Det leder till en stadig ström av kaotiska moment, makabra och roliga på ett sätt som kan liknas vid intensivare och mer osammanhängande bröderna Coen-humor. Eller Tarantino på droger. Eller helt enkelt en alldeles hejdundrande unik Ari Aster-upplevelse!
| 17 april 2023 10:00 |
Läs mer om
Bioaktuellt
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Det här är den absolut mest sjuka, skruvade och vansinniga film jag någonsin sett. Vad man får förmoda är en djupdykning i galenskap och psykisk sjukdom, får vi här följa med karaktären Beau Wassermans liv, som delats upp fyra akter.
Första aktien beskriver Beaus nuvarande liv i hans lägenhet i ett hus, i en stadsdel från helvetet. Människorna runt om honom är demoniserade och groteska, åtminstone sett ur Beaus ögon.
Andra akten hamnar Beau i en märklig familj, full av förnekelse och icke-bearbetad sorg över sonens död. Beau blir något av ett substitut, till dottern stora förtret.
Tredje akten är den drömsk, teatralisk berättelse hur Beaus liv hade kunnat vara om han inte låtit sig styras av sina tvångstankar, rädsla och oförmåga att ändra sitt liv.
Sista akten blir en konfrontation med Beaus mamma, hans uppväxt, hennes manipulation och slutligen hennes ”dom” över hans oförmåga visa henne den kärlek hon förväntade sig av honom.
Det låter enkelt, men det är det sannerligen inte. Det händer så vansinnigt mycket galenskap i filmen att man bara gapar. Jag lovar, det kommer aldrig göras en liknande film igen! Kan man acceptera den fullständigt bisarra och delvis komiska handlingen kan man också njuta av de 35 miljoner dollar filmen kostat. För det är oerhört snygg film med fantastiskt foto, kameraarbete och effekter utan uppenbara och kladdiga CGI effekter. Trots att filmen är så skruvad med näst intill oändliga förvecklingar är den förvånansvärt lätt att hänga med i. Filmen är definitivt en vattendelare – antingen älskar och ”förstår” man den. Eller så hatar man den. Själv tillhör jag förmodligen den minoritet som både älskade den och ogillade den. Den är för lång, för vansinnig, för originell och extra-allt för min smak. Många hyllar Joaquin Phoenix för rollen som ”Beau Wassermann” men ”Beau” är en synnerligen tvådimensionell karaktär som har i stort sett samma ansiktsutryck och hållning genom hela filmen så rollen hade i ärlighetens namn kunnat spelats av vem som helst med lite scenskola bakom sig. På plussidan är den visuella upplevelsen 35 miljoner dollar kan skapa och att filmen nästan oavbrutet förs framåt.
Bir en svag 3/5
Andra kritiker (3)
"Ari Aster gör det inte enkelt för sig med sin hysteriska nya film, men kanske inte heller tillräckligt svårt"