The Get Down 2016

Att en vit man från Australien skulle ta sig an en storskalig skildring av hiphopens födelse i 70-talets Bronx var nog inte det allra mest väntade valet. För filmskaparen Baz Luhrmann såddes fröet till ”The Get Down” för drygt tio år sedan på ett café i Paris där han såg ett foto på två tonåringar i 70-talets New York - fångade av kända gatufotografen Jamel Shabazz - och frågade sig själv hur ett gäng av samhället utstötta människor i en stadsdel som ingen brydde sig om kom att förändra världens musikscen. Projektet bidade sin tid och vad som först var menat som en långfilm hamnade till slut i händerna på Netflix – i en av deras dyraste produktioner hittills.

I ”The Get Down” kastas vi in i ett hektiskt New York där discon dunkar starkast och hiphopen lurar runt bakgatornas hörn. Där stadsdelen Bronx till stor del består av ruiner och lägenhetskomplex ständigt bränns ner. Där arbetslösheten är stor och unga latin- och afroamerikaner saknar hopp inför framtiden. I centrum finner vi Ezekiel Figuero (Justice Smith) – en boksmart kille som bemästrar orden men inte sitt självförtroende och är kär i den discodrömmande pastorsdottern Mylene Cruz (Herizen F. Guardiola). Men när han korsar vägar med den mytiske grafittikonstnären och aspirerande DJ:n Shaolin Fantastic (Shameik Moore) väcks drömmarna om hans sanna kall till liv. 

Berättelsen om de strävande hiphop-kidsen är till största del fiktiv, men har hämtat mycket inspiration från den verkliga historien om hiphopens födelse i 70-talets Bronx. En av musikscenens grundare och nyckelpersoner – Grandmaster Flash – spelar en viktig roll i berättelsen och även andra av musikformens fäder som Afrika Bambaataa och Kool DJ Herc syns i bakgrunden. Men trots sin mycket imaginära ansats fångar ”The Get Down” ändå känslan och stämningen av världen och platsen där hiphopen föddes och frodades. Graffititaggade tunnelbanetåg, breakdance på pappkartonger på en bakgata, stekheta sommardagar och lika brännande dansgolv på natten – 70-talets Bronx lever och frodas i ”The Get Down”. Konsten att finna rytmen och egenskapen att kunna slåss med ord och inte nävar är a och o i denna värld.

Lika mycket om musiken handlar ”The Get Down” om det politiska läget i New York och hur den sociala strukturen höll på att bokstavligt talat ruinera staden. Berättelserna om de ständiga brinnande höghusen i de yttre stadsdelarna tar sitt avstamp i verkliga händelser och även det klassiska stora strömavbrottet i New York 1977 skildras i en av säsongens nyckelsekvenser. Men serien saknar det extra skarpa ögat för att egentligen säga något viktigt om den sociala kontexten. Luhrmanns energiska stil lämpar sig inte riktigt för att gå in på de mer djupliggande sociala planen och med en rätt så överdriven politisk figur som vår väg in i den världen ges inte mycket till seriositet. 

På tal om stilen så har Luhrmann – som har regisserat det första, 90 minuter långa, avsnittet – verkligen satt sin särpräglade form för serien även om han själv inte återvänder i registolen på resterande avsnitt. Efter verk som "Moulin Rouge!", "Romeo + Juliet" och "The Great Gatsby" har han sannerligen skapat sig ett eget uttryck med sin hypervisuella stil. Det är bombastiskt, färgglatt, hektiskt och känslosamt. Även om resterande avsnitt görs av tv-veteraner som Ed Bianchi ("Deadwood", "The Killing", "Boardwalk Empire"), Michael Dinner ("Justified") och Andrew Bernstein ("Mad Men", "House") så är det helt klart Lurhmanns ljud- och bildmatta som ligger fastspikad. 

”The Get Down” känns som ett kärleksbarn mellan ”Romeo + Juliet” och Spike Lees ”Do the Right Thing” - och även om det för vissa kan låta som en magisk förening så funkar det inte riktigt i längden. Det rappa tempot och hetsiga klippningen ger knappt en lugn stund och för en sex timmar lång berättelse blir det lite för mycket. Dessutom blir serien trots sina stundtals allvarliga situationer aldrig särskilt djupgående och tonen alltför mild. Skådespeleriet håller bra nivå, även för många av de unga, oerfarna skådespelarna – men flertalet karaktärer känns alldeles för överdrivna. Det känns som att Luhrmann bör ha antingen tonat ner sig lite eller gått in ännu värre – tweakat världen ännu mer och spelat ännu mer på det musikaliska. För som det är nu blir detta musikaliska drama en aning för kulissigt. Hur del två av säsongen – som kommer först 2017 – kommer att se ut återstår att se, men det är inte med allt för stor begeistring en ser fram emot att droppa nästa beat.