Ferrari 2023

Bilar är kul. Att köra bil är ännu roligare. Att köra fort, ja det tar priset. På olika sätt. 

 

Det är 50-talets Modena. Enzo Ferrari lever ett dubbelliv, ett med sin fru och ett annat med sin älskarinna och deras gemensamma son. Han döljer det illa, men så länge inte frun Laura får veta om oäkta sonen hålls fasaden uppe. Samtidigt är hans företag, liksom hans position som legend i Italien hotad av konkurrenten Maserati, som har stark medvind i seglen. Hela racerbilsbranschen har ögonen på sig, på grund av alla olyckor som alltför ofta sker till följd av den uppskruvade stämningen och drivet att hela tiden köra snabbare. Inför den årliga biltävlingen Mille Miglia, anställer Ferrari nya förare till sitt stall och tänker visa en gång för alla vem som är bäst.

 

Adam Driver är Enzo med ett övertygande jämnmod. Det är inte många variationer i ansiktsuttrycken, men hans sammanbitna min säger desto mer. Som Enzos fru Laura ser vi den mer hetlevrade Penelope Cruz, som med passion och frustration trotsar sin undflyende make. Shailene Woodley spelar älskarinnan Lina, och gör egentligen inte så mycket väsen av sig i ekvationen. I andra roller ser vi bland annat en alltid sevärd Patrick Dempsey som vän till Enzo.

 

Det är överlag välspelat, men det är framförallt Cruz som gör en minnesvärd gestaltning. Hon är fullständigt fenomenal som den desillusionerade frun och kvinnan egentligen bakom allt. Hon har sådan kraft i sitt uttryck av bitterheten som genomsyrar hennes liv. En bitterhet som jag som tjurig medelålders kvinna lite väl lätt kan känna igen mig i.

 

”Ferrari” är en actionladdad och fartfylld film om såklart snabba bilar och racing. Samtidigt berättas det i pittstoppen en rätt tragisk historia om förlust och sorg. Gammal liksom förestående. Jag hade önskat att familjedramat och turerna kring det hade fått ännu mer utrymme. Det hade banat väg för att fler känslor hade kunnat sippra in i berättelsen lite tydligare. Nu blir det känslosamt ändå, fast krutet ligger i racingen. Det i sig är inte en dålig grej. Och personligen är jag väldigt svag för intensiteten i rusande bilar och här får vi verkligen vår beskärda del av det.

 

Racingscenerna är mäktiga med öronbedövande ljudeffekter och jag kommer på mig att långa stunder hålla andan i pur skräck. Jag är verkligen hela tiden livrädd för att något kommer gå fel. Och det gör det såklart också. Flera gånger. Är man någorlunda bevandrad i bilhistoria så vet man vad som väntar. Andra lär vänta på något hemskt ändå. Och utan att spoila något, så bör nog ändå en liten varning utfärdas för makabra scener som är så grafiska att jag måste blunda.

 

Regissören Michael Mann (”Heat”, 1995) har ett öga för att skapa eskalerande, visuell spänning, och han lyckas verkligen med den bedriften även här. Jag hade dock hellre sett att han gjort det på italienska, med italienska skådespelare. För även om det funkar hyfsat, så är det svårt att inte ibland störa sig på engelska med tillagd italiensk brytning, post ”House of Gucci” (2021). Det är dock en liten invändning i en i övrigt mest positiv upplevelse.