Megalopolis 2024

Coppola är med rätta tack vare sina tidigare mästerverk, som ”Gudfadern” (1972) och ”Apocalypse” 1979 en sann filmikon. Förväntningarna var därför omåttligt höga när han nu, efter flera års paus, gjorde comeback som regissör. Med facit i hand borde det dock ha gått några till. 

 

”Megalopolis” är en film om frihet och om makt som korrumperar. Historien utspelas i en nära förestående framtid och handlar om arkitekten och humanisten Cesar (Adam Driver) som en vision om att skapa en utopi av New Rome. Stadens cyniske borgmästare Cicero (Giancarlo Esposito) vill hellre bygga påkostade kasinon, vilket leder till en schism mellan männen.

 

Relationen blir inte bättre av att Ciceros dotter Julia (Nathalie Emmanuel) förälskar sig lite motvilligt i pappas nemesis. Hon är fascinerad av hans idéer, men också nyfiken på vad som egentligen hände hans fru som mystiskt dig några år tidigare. Samtidigt förbereder Cesars kusin Clodio (Shia LaBeouf) ett uppror för att störta eliten. Mitt i allt detta har vi även en journalist Wow Platini (Aubrey Plaza) som smider egna planer på att komma åt makten i staden. 

 

Ja, ni hör ju. Det är en hel det grejer som händer, och man kan inte annat än lyfta på hatten åt fantasin som föranlett detta. Hade det också stannat där, så hade vi alla sluppit den här recensionen. Men så blev det alltså icke. 

 

”Megalopolis” är Coppolas passionsprojekt, som har tagit honom ett par decennier att göra klar. Han har själv investerat över hundra miljoner dollar i produktionen, eftersom tydligen få bolag har velat satsa på den. Gulligt kan tyckas, men också något som enligt mig borde ha ringt i varningsklockorna hos samtliga inblandade. Det ringde aldrig och nu är åbäket här. Jag har sett det, så att ni ska slippa. 

 

För filmen är verkligen inte bra. Varken innehållsmässigt eller visuellt. Och med tanke på att den ändå är så pass påkostad, är det ett mysterium (värd kanske en egen film?) att den kan se så otroligt billig ut. Som jag i en galaklänning från Wish, typ. Kulisserna är plastiga, liksom är rekvisitan. Jag tänker främst på en liten bebis som gestaltas av en uppenbar docka i plast, och som frenetiskt och utan känsla vaggas av mamman. Och det slår mig att jag har sett träbitar få mer omsorg (rest in peace Log lady från ”Twin Peaks”).

 

Det finns dessutom väldigt många dåliga, utdaterade och smått hysteriska effekter, som blinkande ljus, dubbelexponering och split screens, som får mig att flera gånger blunda av antingen ansträngning eller pur oro för att drabbas av en släng epilepsi.

 

Intrigerna är som sagt flera men har inte särskilt trovärdiga turer eller annan egentlig substans heller. Det hela påminner om en Shakespearesåpa fast utan lyrik och finess. 

 

Med sig ner i den här soppan drar Coppola namn som förutom de nämnda stavas Dustin Hoffman, Jon Voight och Laurence Fishburne. Ingen gör något särskilt minnesvärt väsen av sig, men sämst är nog ändå Le Boef som irrar omkring som vore han lätt tappad. Jag tror det ska vara roligt, men då det inte är det, blir det bara underligt och lämnar en fadd bismak. Jag tycker överlag att manuset brister vad gäller utveckling av karaktärer och relationer, men också rent driv och konsekvenser. 

 

Du kanske undrar om det verkligen inte finns något positivt att lyfta. Men jodå, det finns det. Jag tycker till exempel att Driver förtjänar lite av sin lön och att Plaza för det mesta är sevärd som intrigmakerska och femme fatale. Sedan finns det också en hel del samhällskritik, och vassa kommentarer om vår oroliga samtid, som är intressanta att i efterhand fundera vidare på. Dessa hade kunnat vara intressanta också medan filmen pågick, om de hade kommit förpackade i något som åtminstone påminde om en bra film. Här blir det istället till privilegierat gnäll från en surgubbe med för mycket tid, pengar och otroligt dåliga rådgivare. 

 

”Megalopolis” är en travesti som vill vara ett sci fi-mysterium. Det är smyckat med klassiska konventioner från film noir, som skuggspel, voice over och farliga kvinnor. Filmen handlar på ytan om politik, paranoia och en humanism på dekis, men under den finns fortfarande, så här 4000 tecken senare, inget av särskilt värde. Mer än möjligen funderingen: Hur i hela helvetet blev det så här?