I vanliga fall älskar vi på MovieZine film, men det är tyvärr omöjligt att älska allt. I enlighet med vår årliga tradition är det dags att kora 2024 års allra sämsta filmer: Kan ni höra träden darra bak i ledet? Snart är det dags!
Den här listan är ett urval från 12 individuella sinnen med olika preferenser. Vi tolv har alla valt en biofilm (12 filmer för alla årets månader) som vi varit mest missnöjda med under året. Det innebär inte att någon annan på sajten inte kunde tycka precis tvärtom. Trots populära föreställningar är vi inget hivemind utan har helt olika tycken och smak. Men nu är det dags... hör ni mullret?
Den årliga fällningen är här - och i år fäller vi jäms med rötterna!
1. Alien: Romulus
Oskar Möller: Hypen var total när Fede Alvarez med habila "Dont Breathe" under bältet skulle fylla Scotts och Camerons stora arbetskängor. Alien ska tillbaka till rötterna! Ni kommer bajsa på er av skräck! Nah. Här finns del fint stämningsbygge och kameraarbete, mest i filmens första hälft. Cailee Spaeny är godkänd som filmens hjältinna - men det är David Jonssons Andy man minns mest.
Problemet är filmens manus där relationen mellan Rain och Andy är höjdpunkten. Från inledande premiss till den CGI-tåta actionsörjan i slutet hyperventilerar filmen för att få Gen-Z att svälja Xenomorph, en tafflig dialog och personlighetsbefriad birollskaraktär i taget. Ärligt talat är det chill att se dem dö - synd att de inte ersätts av någon värd kameratiden, som typ Jonesy och hans kattlåda. Alien då? Facehuggern stjäl showen.
Problemet är filmens manus där relationen mellan Rain och Andy är höjdpunkten. Från inledande premiss till den CGI-tåta actionsörjan i slutet hyperventilerar filmen för att få Gen-Z att svälja Xenomorph, en tafflig dialog och personlighetsbefriad birollskaraktär i taget. Ärligt talat är det chill att se dem dö - synd att de inte ersätts av någon värd kameratiden, som typ Jonesy och hans kattlåda. Alien då? Facehuggern stjäl showen.
2. Hanteringen av odöda
Jerry Fogselius: Långsamma panoreringar i gråa rum, stillbilder på personer som sitter stilla utan att säga eller göra någonting, zombier som äter mackor istället för människor, dricker saft istället för blod... Varenda scen i "Hanteringen av odöda" är doppad i deprimerande dysterhet och serverad utan spänning. Vad är det jag kollar på egentligen? En pretentiös, händelsefattig version av en berättelse som är så mycket bättre i bokform.
Bara för att "Hanteringen av odöda" är en zombiehistoria, behövde ju inte filmatiseringen bli helt likstel. Den lyckas varken med att vara en gripande dramafilm eller en skrämmande skräckis, utan känns mest som ett blekt konstprojekt utan minsta puls. Under de sista 20 minuterna mördas visserligen en kanin, och en (halvdåligt sminkad) zombie dyker upp från en sjö för att äntligen (!) käka människa, men då är det för sent. Jag zonade ut redan för en timme sedan...
Bara för att "Hanteringen av odöda" är en zombiehistoria, behövde ju inte filmatiseringen bli helt likstel. Den lyckas varken med att vara en gripande dramafilm eller en skrämmande skräckis, utan känns mest som ett blekt konstprojekt utan minsta puls. Under de sista 20 minuterna mördas visserligen en kanin, och en (halvdåligt sminkad) zombie dyker upp från en sjö för att äntligen (!) käka människa, men då är det för sent. Jag zonade ut redan för en timme sedan...
3. Dear Santa
Annika Andersson: Det är inte roligt att klanka ner på folks livsverk, men en film gjord av bröderna Peter och Bobby Farrelly med underhållande komedier som “Den där Mary” och “Dum och dummare” bakom sig borde veta bättre.“Dear Santa” är, trots sitt finurliga upplägg, en rakt igenom usel film!
När Liam (Robert Timothy Smith) skriver sitt årliga brev till Tomten råkar han stava fel. Brevet är adresserat till Satan istället för Santa. Så även om figuren (Jack Black) som dyker upp ur hans garderob har röda kläder och skägg, ser han inte riktigt ut som Liam föreställt sig… Filmen lockade inte till skratt en endaste liten gång trots en energiskt spexande Black. Problemet är att den inte vilket ben det ska stå på. Men så går det kanske när hela manusidén är baserad på en lek med ord.
När Liam (Robert Timothy Smith) skriver sitt årliga brev till Tomten råkar han stava fel. Brevet är adresserat till Satan istället för Santa. Så även om figuren (Jack Black) som dyker upp ur hans garderob har röda kläder och skägg, ser han inte riktigt ut som Liam föreställt sig… Filmen lockade inte till skratt en endaste liten gång trots en energiskt spexande Black. Problemet är att den inte vilket ben det ska stå på. Men så går det kanske när hela manusidén är baserad på en lek med ord.
4. Argylle
Patrik Linderholm: Matthew Vaughn har med "Argylle" lyckats med en bedrift få filmskapare önskar: att göra en spionthriller så överstylad och tom att den kollapsar under sin egen pretention. Filmen, som försöker parodiera spiongenren, fastnar istället i en pinsam mix av platt humor och förutsägbara plottwists. Henry Cavill ser ut som om han helst vill fly från sina egna repliker, och Dua Lipa, i sin skådespelardebut, är ungefär lika trovärdig som en kartongfigur i en actionfigurförpackning.
Manusets försök till kvicka repliker faller platt och känns som om de genererats av en överarbetad AI med en förkärlek för klyschor. Vaughns tidigare filmer har visat att han kan blanda stil och substans, men här känns det som om han prioriterat färgglada kulisser och överdrivna slow-motion-sekvenser framför en fungerande historia. Resultatet? En påkostad reklamfilm för kitsch som knappt håller publiken vaken.
Manusets försök till kvicka repliker faller platt och känns som om de genererats av en överarbetad AI med en förkärlek för klyschor. Vaughns tidigare filmer har visat att han kan blanda stil och substans, men här känns det som om han prioriterat färgglada kulisser och överdrivna slow-motion-sekvenser framför en fungerande historia. Resultatet? En påkostad reklamfilm för kitsch som knappt håller publiken vaken.
5. Back to Black
Lucas Mass: Att beskriva "Back to Black" som den sämsta biopicen kan nog låta som en överdrift. Det finns ju många dåliga sådana - det kommer nya varje år. Men den här gången stämmer det lite för väl. Det bedrövliga försöket att skildra Amy Winehouses liv är en omoraliskt manipulativ, ful och dötrist katastrof.
Inte hjälper det heller att filmen kan jämföras med "Amy", den Oscarsvinnande dokumentären som redan lyckades med allt som misslyckades här. Dramaturgin är en röra och har ingenting att säga om sångaren som inte känns helt respektlöst. Även skådisarna går i sömnen och regin är hjälplös med att hålla publikens intresse. Det har gått 13 år sedan Winehouse slets isär av droger, alkohol, oah papparazzis och nu har "Back to Black" kommit för att plundra hennes grav.
6. Wicked
Alexander Kardelo: Knappt en kvart in i filmen springer Elphaba (Cynthia Erivo) ut på en äng för att sjunga för full hals. Bitch, vi har knappt lärt känna dig, du har inte förtjänat en smäktande ballad än. Men så fortsätter det genom hela "Wicked", den självgoda musikalen som är så välmedveten om sin helt förtrollade fanskara att den inte bryr sig om oss vanliga dödliga i publiken.
Om du tyckte Elphaba var en irriterande karaktär så är det inget mot Galinda (Ariana Grande), en naiv och egenkär blondin som jag genuint ogillar från första scen. Skådisarna är 31 respektive 37 år men spelar alltså high school-tjejer i en fantasyfilm som vill lära oss att mobbning är fel. Det tar 2 timmar 40 minuter att banka in budskapet, och inte fan räcker det - det var ju bara halva filmen!
"Defying Gravity"? Det är snarare "defying sanity" hur filmmusikalen "Wicked" har blivit ett sådant fenomen - i USA. En klen tröst är att svensk biopublik inte verkar lika okritiskt galna i detta plastiga, papperstunna CGI-spektakel.
7. A Family Affair
Andreas Samuelson: I en scen ur denna ”romantiska komedi” frågar Nicole Kidman Zac Efron om han någon gång plastikopererat sig varpå han svarar att han enbart täckt över en skada på hakan. Scenen blir oavsiktligt (?) komisk när det är så uppenbart hur botoxade båda skådespelarna är. Det är nästan som att se Barbie och Ken i mänsklig storlek leka förälskade - de faktiska huvudkaraktärerna i ”Barbie” visade ironiskt nog mer prov på mänskliga känslor. Och kemi.
Här finns ingenting. Inga skratt. Ingen bubblande romantik. Inget som kan tolkas som en riktig historia om riktiga människor. I en annan scen ska Kidmans ”vanliga mamma” prova klänningar inför en galapremiär och fnissar genererat. Som om vi ska köpa att en världens största filmstjärnor aldrig gått på en röd matta tidigare. Oavsett om det är försök till meta-humor eller inte så är det bara pinsamt och irriterande. Allt är lika absurt som Efrons försök till komisk tajming.
Här finns ingenting. Inga skratt. Ingen bubblande romantik. Inget som kan tolkas som en riktig historia om riktiga människor. I en annan scen ska Kidmans ”vanliga mamma” prova klänningar inför en galapremiär och fnissar genererat. Som om vi ska köpa att en världens största filmstjärnor aldrig gått på en röd matta tidigare. Oavsett om det är försök till meta-humor eller inte så är det bara pinsamt och irriterande. Allt är lika absurt som Efrons försök till komisk tajming.
8. Joker: Folie à Deux
Charlotte Brange: Att få se “efterspelet” som följer en mördarturné är egentligen en riktigt intressant filmidé. Likaså idéen om när två galna personer slår sina (mindre) kloka huvuden ihop, ja, då kan vad som helst hända. Men uppföljaren “Joker: Folie à Deux” är tyvärr så förbannat långtråkig och säga vad ni vill om föregångaren, men jag ser i alla fall inte ens röken av dess originalitet.
Men det allra värsta med detta sömniga rättegångs-/krim-spektakel är att den envetet nog vill vara en sorts absurd musikal. Varje gång en karaktär äntligen ska få berätta sin sida av historien brister denne helt fritt ut i sång. Efter det femhundrade sångnumret har jag fått nog, och då är jag ändå en inbiten musikalälskare. Ingenting med denna crossover är ens “clownigt” kul utan endast bisarrt.
9. Megalopolis
Jonna Vanhatalo: Jag har lidit mig igenom Coppolas ”Megalopolis” igen för att se om den verkligen var så usel som min recension antydde. Och ja, jag måste säga att den faktiskt till och med var ännu sämre en andra gång. Det gör ont att upprepat såga en mästares verk, men skit ska skit ha, och detta är skit. Filmen är en påkostad travesti som ser så billig ut att en svanktatuering i jämförelse kan liknas vid ett imponerande stycke konst.
De många blinkande ljusen och den enorma överanvändningen av split screens i tid och otid får mig att flera gånger blunda, av antingen ansträngning eller pur oro för att drabbas av en akut släng epilepsi. Intrigen är ett pillerdelirium utan minsta finess, som inte ens den stjärnspäckade ensemblen lyckas göra begriplig eller intressant. ”Megalopolis” är helt ohotat årets absolut sämsta film, som jag innerligt hoppas att du har missat.
De många blinkande ljusen och den enorma överanvändningen av split screens i tid och otid får mig att flera gånger blunda, av antingen ansträngning eller pur oro för att drabbas av en akut släng epilepsi. Intrigen är ett pillerdelirium utan minsta finess, som inte ens den stjärnspäckade ensemblen lyckas göra begriplig eller intressant. ”Megalopolis” är helt ohotat årets absolut sämsta film, som jag innerligt hoppas att du har missat.
10. Borderlands
Katarina Emgård: Trots att ”Borderlands” har allt som väntas av en nutida sci-fi-action: Burning-Man-fashion, ökenporr, psykotiska massmördare och kvinnliga antihjältar lyckas upphovsmännen istället slakta manuset med samma tafatta blodtörstighet som storyns psychos.
Berättelsen tycks ständigt ur synk med scener som klippts ihop i ett stressat Tik-tok-tempo, samtliga oneliners faller platt, karaktärerna agerar helt slumpartat och actionscenerna är ett sammelsurium av dåliga specialeffekter och märkliga vinklar på skjutvapen. En uppföljare på detta vore helt enkelt en katastrof.
Berättelsen tycks ständigt ur synk med scener som klippts ihop i ett stressat Tik-tok-tempo, samtliga oneliners faller platt, karaktärerna agerar helt slumpartat och actionscenerna är ett sammelsurium av dåliga specialeffekter och märkliga vinklar på skjutvapen. En uppföljare på detta vore helt enkelt en katastrof.
11. The Crow
Fredrik Adolvsson: “The Crow” 2024 i tre ord? Tråkig och irriterande.
Förutom ett par blodiga actionscener, lite bra musik och ett ganska snyggt foto, finns det inte mycket underhållning här. Den är tråkig oftare än den inte är det. Dialogen är fruktansvärd. Och kanske värst av allt, filmen missar helt poängen med den ursprungliga serietidningen.
Jag tycker inte filmatiseringar eller remakes behöver vara bokstavstrogna förlagan. Frihet är viktigt för att anpassa sig till mediet och göra något nytt. Men “The Crow” lyckas ignorera både ignorera förlagans budskap, karaktärer och poängen med dess existens. Det finns ingen anledning för huvudpersonerna att heta Eric Draven och Shelley. Det finns inte ens en riktig anledning till att det här ska vara en kråkfilm.
Däremot finns all anledning att kalla den för en förolämpning.
12. Madame Web
Niklas Sandberg: Stackars Sony. De vill så gärna få till sitt egna superhjälteuniversum men har inte riktigt de coolaste actionfigurerna att leka med på grund av rättighetsskäl. Istället får de nöja sig med budgetleksakerna och resultatet är skrattretande dåligt därefter. Efter katastrofala ”Morbius” trodde vi de skulle ha lärt sig, men skam den som ger sig.
Deras nästa försök på detta universum bestående av Spider-Mans B-galleri stavades ”Madame Web” – en film så dålig att till och med dess egna stjärnor tog avstånd från den under marknadsföringen. Ingenting fungerar. Skådespeleriet, manuset, regin och dialogen som får mig att hellre vilja få fekalier insprutat i öronen än att lyssna på ett enda ord till. Snälla Sony bara ge upp nu!
Deras nästa försök på detta universum bestående av Spider-Mans B-galleri stavades ”Madame Web” – en film så dålig att till och med dess egna stjärnor tog avstånd från den under marknadsföringen. Ingenting fungerar. Skådespeleriet, manuset, regin och dialogen som får mig att hellre vilja få fekalier insprutat i öronen än att lyssna på ett enda ord till. Snälla Sony bara ge upp nu!
Och med det slår vi av sågverket för i år. Sågade lemmar ligger strösslade över nejden och i bakgrunden ylar de som sett sin filmfavorit nesligt nergjord. Vi har varit skoningslösa, men effektiva. Vi ses igen nästa år!
Vilka är era kandidater till årets sämsta film?
