De åtta bergen 2022

Regissörerna och manusförfattarna Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch överväldigar med sin hjärtliga sinnlighet och förmåga att obemärkt smyga in skarp samhällskritik i ett annars relativt klassiskt drama om två högkänsliga mäns förmåga, och oförmåga, att navigera genom vårt konstruerade samhälle.

 

Berättelsen följer jämnåriga Bruno och Pietro som möts i en liten by uppe bland bergen en sommar innan de ska fylla 12. Pietro är stadsbo och son till en ingenjör. Bruno tillhör lokalbefolkningen och är son till en murare. De förenas i sin närhet till träden och till gräset, till bergen och i distansen till sina fäder.

 

Berättarjaget Pietro inser redan efter första sommaren att det bara krävs några få dagar tillbaka i civilisationen för att benen inte längre ska minnas nässlornas brännmärken. Vi får senare veta att han önskar skriva böcker, och det märks på sättet han målar upp sin omgivning och sina relationer. Varje ord är noggrant utvalt, särskilt den knappa dialogen som: "Det påminde honom om hans kemi och fysikstudier - om den mytologin som format honom".

 

Där ordet mytologi bär på både vad som format Pietros far, och på det perspektiv genom vilket människan vill betrakta exempelvis en glaciärs existens. Vackert är det också när pojkarna refererar till ett träd som ”han”. I ett försök att närma sig ”den andre” - naturen.

 

Filmen kan avnjutas som enkom ett drama där vi får följa hur männens respektive livsval formar dem genom åren. Hur den som rättar sig efter civilisationens regler tycks ha lättare för att acceptera sin tillvaro. Men liksom glaciären bär den på flera lager än som så. Häri finns en tydlig kritik mot bankernas ”skapande” av kriser och jordbruksreformer som innebär fler regler, vilket resulterat i att människan inte längre kan leva av jorden.

 

Människans försök att närma sig ”den andre”, men aldrig riktigt lyckas är ett återkommande tema inom film och litteratur. Och i likhet med flera berättelser i samma tradition blir det mellan männen en lustig tävlan kring huruvida den gör rätt som bestiger flera berg, eller den som stannar på det berg den är född. Egot, eller familjemönster, föser dem längs förfädernas redan upptrampade stigar.

 

Med dagens Naturkompaniet-trend och hitta-dig-själv-yoga kunde ”De åtta bergen” blivit en parodi på sig själv. Men tack vare en genuinitet, briljant foto, intrikata människoöden och förmågan att lyfta och balansera flera olika frågeställningar kring människans plats på jorden lyckas skaparna förmedla en berättelse om berör på djupet. Det är lätt att skratta åt kösystemet upp till toppen på Mount Everest, men vad gör vi inte för att få känna att vi inte bara lever på den här jorden. Vi lever med den också.

 

Jag tror alla kan känna hur det är att bländas av skönheten hos en ”den andre”. Hos rovfågeln som svävar över åken, hos det piskande havet, den karga bergstoppen eller det orörda gräset. Även om det enligt Bruno bara är stadsmänniskor som refererar till dettaa som naturen. Detta andra som egentligen är en del av oss.