The Nun 2018

Där ”The Conjuring”-filmernas budskap var något i stil med ”Flytta inte in i hemsökta hus” och ”Undersök inte mystiska ljud” så tar den här spinoffen steget längre. Undersök inte mystiska ljud på en kyrkogård mitt i natten - speciellt om du ser en nyligen avliden nunna vandra omkring! Besök inte ett hemsökt kloster som en hel by inklusive en häst varnar dig för! Och om du ändå gör det - stick därifrån direkt efter att du blivit attackerad av spöken och levande begravd!

Men nåväl, här finns inte plats för logik. Bland alla övernaturligheter är karaktärernas tålamod kanske mest otroligt. De undersöker mystiska ljud och jagar skuggor så länge att man förundras hur de inte ger upp och packar väskorna. Här någonstans finns en lövtunn intrig om att en präst (Demián Bichir) och en blivande nunna (Taissa Farmiga) ska undersöka ett omtalat kloster efter en nunnas självmord och se till att marken det ligger på fortfarande är heligt. Båda har traumatiska upplevelser/förmågor i bagaget men inte en uns av personlighet. Här finns också en sådan där avslappnat rolig fransman som inte tillför något förutom eventuellt ögongodis.

Den läskiga titelnunnan dök upp redan i ”The Conjuring 2” där hon stod för en av de kusligaste ögonblicken. Sedan dess har denna prequel hypats upp med bland annat ett Dolda kameran-spratt samt en trailer som tydligen varit för läskig för Youtube. Allt detta spektakel för en film där titelkaraktären knappt har något att göra förrän finalen. Istället har vi begåvade men skamlöst bortkastade skådespelare som går runt med lyktor för att stundtals bli uppskrämda av något högljutt spöke.

Ibland känns det som om regissören Corin Hardy (hans andra långfilm efter underskattade ”The Hallow”) velat göra en skräckkomedi snarare än det gotiska rysarmelodram filmen utger sig för att vara. Vi har ”Evil Dead”-liknande demonzombies, digital animerade djävulsormar och en oändlig rad nunnor som vrider läskigt på huvudena, förvandlas till damm, etc. Den nunna vi väntat på att se svävar dock mest runt i bakgrunden innan det är dags för den stora uppgörelsen.

Stackars Oscarsnominerade Bichir har inte heller mycket att göra men påminner förbryllande nog om just ”Evil Dead”-stjärnan Bruce Campbell som troligen kunnat leverera repliker som ”Det finns en tid för bön och en tid för action - nu är det tid för action” med passande pondus. Farmiga är naturligtvis den porträttlika lillasystern till ”Conjuring”-hjältinnan Vera men spelar en helt annan, mer personlighetsbefriad rollfigur.

Producenten James Wan har skämt bort skräckpubliken med sevärdheter som ”Saw”, ”Insidious” och tidigare nämnda ”The Conjuring” som denna löst bygger på. Men även i de svagaste installationerna i dessa filmers franchises har erbjudit något matnyttigt. Här är det som om man slutat bry sig och bara räknar intäkterna. Med en populär filmserie, ett ruggigt koncept/titel/monster och en enorm lokal möjlig att fylla med skräckeffekter är det bara att kasta ur sig något utan att behöva inkludera logik, story, karaktärsutveckling eller ens effektiva hoppa-till-scener.

Kanske är det dags för Wan att lämna över stafettpinnen till någon ny, inspirerad och mindre kaxig som inte tar skräckgenrens fans helt för givet. Det är ren skam när det skett en övergång från nyfikenhet på vad han ska hitta på härnäst, till att som här inse efter halva filmen att det inte blir bättre och vänta otåligt till att den tar slut. Och den som försökt klippa ihop slutscenen så att alla ska förstå kopplingen till ”The Conjuring” (du blir inte gladare vare sig du sett den eller inte) bör vägras syndernas förlåtelse. Amen.