Shaft 2019

Det har gjorts ett antal filmer och till och med en tv-serie om den frispråkige och lätt laglöse skinnrocksprydde polisen John Shaft. I de första, på 1970-talet, spelades han av übercoole Richard Roundtree, som inte var blygsam när han svingade sina knytnävar. Filmerna blev sedermera tongivande för den så kallade blacksplotation-strömningen som då rådde. 2000 var det dags för Samuel L Jackson att ta på sig den långa rocken och 19 år senare förenas de två i den senaste filmen, som nu kan ses på Netflix.

 

JJ eller John Shaft Jr. är den rekorderliga sonen till det numera något åldrade yrvädret John Shaft, som sedan han fick sparken från polisen, jobbar med privata utredningar. Sonen är skrivbordsanalytiker hos FBI, men vill känna lite mer puls i arbetet. När hans barndomskompis Kareem plötsligt dör under mystiska omständigheter, ser han sin chans att dels skipa rättvisa för sin vän, men också att visa framfötterna för sin chef. Dock går det inte riktigt som han tänkt sig, varför han motvilligt söker upp sin far, för att be honom om hjälp. Fadern ställer upp och det omaka paret ger sig ut i Harlemnatten för att lösa ett mord.

 

Manuset, skrivet av Kenya Barris och Alex Barnow, osar av dåliga skämt. Det är väldigt könsstereotypt och humorn tråkigt misogyn och homofob. Männen är tuffa, ska inte be om ursäkt och kvinnor är mest bara ängsliga, skrikiga eller dumkåta. Dessa våp ska räddas eller förföras och även om det möjligen gick hem då, behöver det inte upprepas idag. Det hade funnits mycket mer intressanta vinklar att skildra detta ifrån om bara lust och ork funnits.

 

Filmen är verkligen på så många sätt rätt dålig. Inget ser ut eller känns på riktigt. Kulisserna är fejk och människorna karikatyrer. Ljussättningen är för skarp och fotot som taget ur valfri dubbad barnserie på Nickelodeon. Det är folktomt och öde i de få utomhusscenerna vilket ger ett intryck av att detta är gjorts med ytterst begränsad budget. Det är en B-film, fast utan B-filmens charm.

 

Största problemet, bland många mindre, är regin av Tim Story. Han har chansen att göra något fartfyllt och kul, men slarvar bort möjligheten i en strävan efter att ja, vadå? Jag vet inte. Menlöst bara roa? Resultatet är ett omodernt och amatörmässig spektakel som faktiskt inte alls underhåller.

 

Rollistan är, trots filmens många andra brister, överlag övertygande. Tyvärr har de inte har så mycket vettigt att göra. Regina Hall spelar JJ:s mamma och har en otacksam och platt roll, medan Jessie T. Ushers potentiella talang är helt bortkastad som nördige JJ. Samuel L. Jackson dock, är som alltid sevärd, och verkar gilla det han gör. Han rabblar repliker och gatuslang med aldrig sinande energi och de bitarna är också en fröjd att lyssna på, även om det blir något mekaniskt efter ett tag. Richard Roundtree spelar Johns Shaft Sr. och kliver in i rollen med stolta steg och karisma. Det är bara så otroligt trist att sammanhanget inte är bättre.

 

”Shaft” 2019 är en ganska tråkig och gammeldags film, utan större underhållningsvärde. Stundvis är den på gränsen till kul och några gånger (jag räknade och det var vid tre tillfällen) rycker det i mungipan. Jag gillar som sagt tugget, medan jag på andra håll inte orkar ta mig igenom varken det eller resten av filmen, som trots sköna snubbar suger rätt hårt.