Gökboet 1975

"Gökboet" har faktiskt ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, nämligen över hela tio år vilket är en enorm bedrift. Mellan vintern 1976 och 1987 gick den i Stockholm och så här i efterhand finns det naturligtvis en god anledning till detta, nämligen att det är en riktigt, riktigt bra film.

Ni kan väl handlingen vid det här laget, men för noviser så är det en Jack Nicholson i högform som spelar huvudrollen som Randall Patrick McMurphy som flyr sin vistelse i fängelset för en, åtminstone enligt honom själv, bekvämare tillvaro i ett mentalsjukhus. Själva förflyttningen i sig är en bluff eftersom McMurphy helst vill undvika det hårda jobb som fängelset erbjuder. Väl framme i sitt "drömboende" inser han att institutionen sköts av en enormt sträng matrona i form av Louise Fletchers starka rollprestation. Hennes Mildred Ractched har blivit en standard för tyranniska kvinnor och ligger på sätt och vis till grund för Kathy Bates i "Lida".

Och det är här som "Gökboet" gör mest rätt. McMurphys maktkamp med Ratched är dialog och intensivt skådespel på högsta nivå. Ratcheds vidriga sätt att förtrycka patienterna via både medicinska och psykologiska rutiner gör att de också blir livrädda för ett normalt liv utanför. Att kalla det för en skräckfilm är knappast riktigt, men deras nerkittlande konfrontationer är spänning på högsta nivå. Nicholson och Fletcher lyckas också göra mänskliga personer av kött och blod av dessa på pappret ganska svartvita karaktärer och trots att detta är en film lyckas Forman tvätta bort det mesta av teaterkänslan. Filmen är som bekant baserad på både en bok och en pjäs.

En annan av "Gökboets" stora fördelar är i de fascinerande karaktärerna som presenteras i mentalsjukhuset och som alla blir vänner med McMurphey på ett eller annat sätt. Brad Dourifs porträtt av den unga och stammande Billy Bibbit är fortfarande det bästa han har gjort, Danny DeVitos varma Martini och framför allt Chief Bromden, vackert och värdigt spelad av Will Sampson. Framför allt Bromden var en liten revolution i amerikansk film. En drygt två meter lång indian som till slut framstår som den mest sympatiska och humana karaktären hörde under 1970-talet, eller ens i dag, till vanligheterna.

Det är i skildringen av relationerna mellan alla dessa karaktärer som man kan se varför filmen vann fem Oscars som dessutom alla kom i de fem finaste man kategorierna. Det blev en statyett för bästa film (som bland annat Michael Douglas fick ta emot eftersom han var producent för filmen), bästa regi, bästa skådespelare, bästa skådespelerska och bästa manus baserat på förlaga. Spelet mellan skådespelarna och deras gripande porträtt av människor som i vanliga fall inte är värda ett ruttet lingon i drömmarnas land är väldigt bra och står sig än i dag.

Det som däremot inte åldrats bra, eller kanske aldrig riktigt var speciellt lyckat, är en övertydlighet som ofta förekommer i amerikanska filmer. Vi förstår att dessa människor är sargade själar utan att behöva lyssna på långa utläggningar om deras bakgrunder. Dessutom blir filmens tredje del lite väl mycket rättshaveri på den goda sidan av moralen. Själva handlingen som drar filmen mot dess starka slut, blir för enkel och krystad för att det ska bli trovärdigt. Det gör också att karaktärerna förlorar lite av den trovärdighet som de tidigare haft. Tack och lov är det redan nämnda slutet en oerhört välfilmad och välskriven sekvens som gör man faktiskt förlåter det som varit.

Milos Forman är en av de största regissörerna som funnits. "Gökboet" är en av hans signaturfilmer och antagligen den som de flesta förknippar med honom. Hans styrka som regissör har alltid varit att fokusera på karaktärerna utan att för den skull tappa bort att det främst är en visuell upplevelse att se film. Det har vi inte minst sett i "Amadeus" och "Valmont". "Gökboet" är knappast någon vacker upplevlese på ytan, men historien om kampen för ett bättre liv oavsett vad man har gjort är värd att berättas om och om igen. Det är svårt att få karaktärer som på pappret framstår som osympatiska att bli trovärdiga människor utan att det ska bli parodiskt, men Forman lyckas nästan på ett oklanderligt sätt här och det är snudd på oöverträffat i amerikanska filmsammanhang.

Alla mår bra av att vara lite galna, var det någon som sa någon gång. Samtidigt krävs det inte att man är galen för att uppskatta "Gökboet". Det räcker med att älska film och fina skådespelarprestationer för att återigen ta en tur i gökens bo.