The Disaster Artist 2017

Tycker man som jag att roligaste filmen 2016 var ”Florence Foster Jenkins”, kommer man att älska ”The Disaster Artist”. Den gick upp på bio inför julhelgen 2017 i USA, lagom i tid för att håva in Oscars- och Golden Globe-nomineringarna.

Faktum är att de båda filmernas teman är snarlika, även om de är satta i olika epoker och ”The Disaster Artist” är mer åt indiefilmhållet à la 90-tal i stilen. I båda fallen är protagonisten en godhjärtad artist med något skev verklighetsuppfattning om den egna talangen. De lyckas båda bygga upp sina respektive karriärer mot alla odds, vilket gör att man hejar på dem och vill skydda dem från att bubblan spricker och verkligheten tränger in. Att vara lyckligt ovetande versus olyckligt vetande manar till djupare funderingar efter alla skratt. 

Liksom ingen skulle kunna porträttera Florence som Meryl Streep, är rollen som Tommy Wiseau klippt och skuren för James Franco. Och kanske är detta rollernas roll han väntat på, eftersom han även regisserat filmen och producerat filmen? ”The Disaster Artist” är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, som skrevs av Greg Sestero (medförfattad av Tom Bissell) och som berättar om tillkomsten av Tommy Wiseaus kultfilm ”The Room” från 2003, allmänt betraktad som en av de värsta filmerna som någonsin gjorts.

Sestero och Wiseau träffade varandra i San Francisco 1998, när de tog teaterlektioner tillsammans. Filmversionens början visar en stel Sestero (spelad av James Francos lillebror Dave Franco) i en scen från "Waiting For Godot". Han har svårt att komma ihåg sina repliker, och får kritik av läraren (Melanie Griffith) för att han inte vågar släppa loss.

Näst upp är Tommy Wiseau (James Franco). Vi följer honom in med kameran bakifrån, och kan bara se hans långa svarta hår i motljuset från strålkastarna. Det självsäkra sättet han kliver in på medan han kastar med håret bakåt, som en korsning mellan Dracula och Fabio, gör en både imponerande och komisk entré. Det tar ganska lång tid att gå in och sätta sig på stolen (som han vänder bakochfram och gränslar) och sedan börja, vilket gör att förväntningarna hinner byggas upp, och vi blir inte besvikna.

Det är meningen att han ska göra en scen från "A Streetcar Named Desire" tillsammans med sin scenpartner, men han ignorerar henne totalt och börjar istället skrika osammanhängande, innan han lämnar stolen och klättrar upp på en vägg. Den scenen gav mig filmens första i en lång rad av ont-i-magen-skratt.

Ingen är imponerad, förutom Greg. Efter klassen ger Greg Tommy komplimanger för att han är så ohämmad och frågar om de kan göra en scen tillsammans? Det blir början på deras vänskap, och snart bestämmer de sig för att flytta till Los Angeles och förverkliga sina drömmar som skådisar.

Den hemlighetsfulle Tommy har ett alldeles unikt sätt att prata, vilket Franco kopierat in i minsta detalj. ”A little bit nosey, ha, ha” varnar han Greg med sitt släpiga skratt som tycks läggas till automatsikt efter varje mening, vars ord uttalas med odefinierbar öststatsaccent fastän han vidhåller att han är från New Orleans.

När man ser klipp från ”The Room” tillsammans med samma scener replikerade i ”The Disaster Artist” förstår man också skådespelarhantverket som ligger bakom. Överhuvudtaget är nog detta en film som allra mest tilltalar branschfolk eller på annat sätt insatta i filmindustrin, som kan relatera till (läs skratta åt/med) de båda amatörernas resa från teaterklasserna till egenhändig filmproduktion i Hollywood. (Den får mig att tänka på ”Living in Oblivion”, också den om att göra lågbudgetfilm.)

Det enda jag möjligtvis har att anmärka på är hur de båda vännerna kompletterar varandra i verkligheten, vilket inte framkommer lika bra i filmen. Verklighetens Sestero är vacker som en grekisk gud, och det är uppenbart varför någon med mera ”rugged looks” (läs: Tommy Wiseau), skulle vilja ta sig an honom ekonomiskt, i hopp om att hans bländande uppenbarelse skulle kunna öppna någon Hollywood-dörr eller två för dem båda. (Han blir mycket riktigt svartsjuk när Sestero får egna gig, och arg när han vill flytta ihop med sin flickvän.)

I filmen är bröderna Franco lika stiliga båda två, trots James makeover (och är dessutom så pass lika, att jag först trodde det var James Franco som blonderat håret och läste ur ”Waiting for Godot”). Därmed går filmens poäng lite förlorad när Tommy säger att de är som ”Beauty and the Beast”, och skämtar att ”I'm the Beauty, ha ha”.

Det är den enda synpunkten jag har, som möjligtvis skulle kunna ses som aningen negativ. Allt annat får full pott från mig. Det är ytterst få filmer jag ser om fler gånger, men detta kommer definitivt bli en av dem, och jag längtar redan till nästa gång. Dessutom hamnar ”The Room” högst på min lista av filmer att pricka av härnäst.