Ibland, eller ganska ofta rättare sagt, får jag lust att åka till någon storstad och vandra längs de breda gatorna, blicka upp mot de pampiga höghusen och bara insupa atmosfären. Men så inser jag att jag varken har tid eller råd att resa iväg just nu, att semestern är fullbokad med dammsugning, tvättider och andra vardagliga Askungen-sysslor. "Nåja, vad är väl en bal på slottet?" suckar jag för mig själv, varpå jag glatt tröstar mig med att det finns andra sätt att resa iväg på. Hur då, undrar du? Genom film, såklart!
I denna artikelserie kommer jag lista mina absoluta favoritfilmer från olika, specifika storstäder. Filmer där staden är sin alldeles egna rollfigur och där filmens handling på ett eller annat sätt blir desto bättre tack vare metropolen den utspelar sig i. Först ut är inget mindre än filmens huvudstad: Los Angeles. Det här är de 15 grymmaste filmerna från (och om) Hollywood, L.A. och livet på västkusten.
15. "Zombieland" (2009)
Säga vad man vill om Jesse Eisenbergs skådespeleri, men i "Zombieland" funkar hans tvångsmässiga och ettriga beteende alldeles utmärkt. Besatt av att följa sina egenpåhittade regler - inte minst "Double tap" som innebär att man bör skjuta zombierna en extra gång för att vara på den säkra sidan - ser Columbus (Eisenberg) till att hålla sig vid liv när zombieapokalypsen slår till i USA.
Filmens roligaste stund äger rum när Tallahassee (Woody Harrelson) och kompani knackar på hos självaste Bill Murray i hans flådiga Hollywood-villa, där det omaka gänget bland annat leker "Ghostbusters" och Bill Murray plötsligt klär ut sig till en levande döing för att skoja lite med Columbus. Om du mot förmodan inte har sett denna härliga zombiekomedi ännu ska jag inte spoila exakt vad som händer i denna scen, men herr Murrays öde är kort sagt lika roligt som det är tragiskt.
Favoritscen:
När Tallahassee blir ursinnig då han inte hittar en enda Twinkies i en skåpbil som fraktat (de mindre goda) Sno-balls innan zombieapokalypsen bröt ut.
Favoritcitat:
Tallahassee: "Sno-Balls? Sno-Balls? Sno Balls!? Where's the fucking Twinkies!?"
14. "Crash" (2005)
Många anser att "Brokeback Mountain" borde ha vunnit Oscar för bästa film 2005, men hur högt jag än skattar Ang Lees mäktiga relationsdrama är mina känslor för vinnarfilmen "Crash" faktiskt snäppet starkare. I 2000-talets Los Angeles är rasismen inte bara påtaglig mellan svarta och vita, utan här råder avsky och missförstånd mellan människor från alla möjliga ursprung.
Att få följa en handfull olika livsöden, det ena mer tragiskt än det andra, ger mig gåshud varje gång. Matt Dillon som den fördomsfulle polisen, artisten Ludacris som gör en klockren skådisinsats som den predikande biltjuven och Michael Peña som låssmeden med fängelsetatueringar och en dotter att skydda från gatans våld, är bara några av de färgstarka karaktärer vi får lära känna. "Crash" är en skrämmande aktuell skildring av det rasistiska Los Angeles.
Favoritscen:
När Cameron (Terrence Howard) får nog av förtrycket och med skälvande röst konfronterar en hel polisstyrka som stoppat honom, till synes orädd för alla tjänstevapen han har dragna mot sig.
Favoritcitat:
Cameron: "I'm not sitting on the curb and putting my hands on my head for nobody."
13. "Heat" (1995)
Första gången jag såg Michael Manns storslagna actiondrama, tyckte jag mest att det var en gäspning till film. Visst fanns det ett par gastkramande scener, som introt med värdetransportrånet eller det adrenalinframkallande bankrånet som äger rum senare i filmen, men däremellan var det bara en massa tråkigt snack. Jag var kanske tio-elva år när jag såg den första gången så jag hade inget intresse av dötrist relationstjafs.
Nu när jag har sett om den i vuxen ålder, inser jag att det är just tack vare alla lugna partier som actionscenerna faktiskt får en rejäl tyngd. Jag bryr mig om Neil McCauley (Robert DeNiro) och hur det ska gå med hans förhållande, på samma sätt som jag bryr mig om supersnuten Vincent Hannah (Al Pacino) och hans balansgång mellan att vara gift med sin fru och gift med jobbet. Tack vare allt "relationstjafs", väger actionpartierna desto tyngre när de väl sätter igång!
Favoritscen:
När polisen Vincent Hannah bjuder bankrånaren McCauley på kaffe och de pratar helt förstående, nästan respektfullt, med varandra om varför de gör vad de gör.
Favoritcitat:
McCauley: "What if you do got me boxed in and I gotta put you down? Cause no matter what, you will not get in my way. We've been face to face, yeah. But I will not hesitate. Not for a second."
12. "Training Day" (2001)
Att se Alonzo (Denzel Washington) "lära upp" nykomlingen Jake (Ethan Hawke) till att bli en bra narkotikapolis låter som en spännande premiss redan där. Ännu bättre blir det av faktumet att Alonzo och hans team är så korrupt som en polis överhuvudtaget kan vara. Medan han visserligen sätter dit en hel del brottslingar, har han inga bekymmer att själv stoppa smutsiga drogpengar i sin ficka.
I "Training Day" får vi, precis som i "Crash", se den mindre charmiga sidan av Los Angeles poliskår och när Jake vägrar låta sig korrumperas av Alonzo, inser man snart att allt kommer gå åt pipan för nykomlingen redan under den första dagen på det nya jobbet. Det är med skräckblandad förtjusning jag njuter av den katt- och råttaleken som äger rum mellan den karismatiske Alonzo och paragrafryttaren Jake, när deras olika syn på moral frontalkrockar med varandra och det är omöjligt att lista ut vem som kommer skjuta ihjäl vem.
Favoritscen:
När Alonzo och hans korrupta vänner fejkar ett händelseförlopp genom att skjuta en av de egna i skyddsvästen, varpå de ringer ambulansen och med spelad panik meddelar att en kollega blivit skjuten.
Favoritcitat:
Alonzo: "To protect the sheep you gotta catch the wolf, and it takes a wolf to catch a wolf."
11. "Falling Down" (1993)
Ibland får man bara nog av livets jämmer och elände. Det kommer ett ögonblick då man bara säger "screw this" och struntar i allt. För Bill Foster (Michael Douglas) kommer det ögonblicket då han sitter fast i trafiken på motorvägen i Los Angeles. Han kliver till sist ur sin bil och det som sker under resten av filmen är en fantastisk och fasansfull kedja av makabra händelser.
Bill har uppenbarligen en del psykiska bekymmer och argheten han bär på får han utlopp för genom att bland annat spränga en byggnadsplats med en bazooka och slå sönder en näraffär för att priset på burkläsk är hela 85 cent (orimligt dyrt enligt honom). Hela filmen utspelas i ett soligt Los Angeles och ju mer svett som rinner i Michael Douglas panna, desto svettigare känner även jag mig när jag får följa hans hastigt nedåtgående spiral. Att det är Joel Schumacher som står bakom regin för detta mästerverk är helt obegripligt, med tanke på vilken kalkonrulle "Batman & Robin" blev några år senare.
Favoritscen:
När Bill ifrågasätter en hamburgarkedjas planschbilder och demonstrerar hur de inte alls stämmer överens med den sjaskiga hamburgare som de faktiskt har serverat honom.
Favoritcitat:
Bill: "You think I'm a thief? Oh, you see, I'm not the thief. I'm not the one charging 85 cents for a stinking soda! You're the thief. I'm just standing up for my rights as a consumer."
10. "The Big Lebowski" (1998)
The Dude (Jeff Bridges) är själva definitionen av en slacker, iklädd en morgonrock som är lika slapp som hans syn på livet. Det är knappt så att han bryr sig när han en kväll blir överfallen av en superhunkig blondin som skriker efter pengar som The Dude inte har något som helst att göra med. När inkräktarna sedan kissar på hans matta, är det som att The Dude plötsligt vaknar upp ur sin dvalande tillvaro och faktiskt verkar bry sig - om än bara för ett ögonblick.
Bröderna Coen har gjort många klockrena filmer genom åren, men ingen har varit ens i närheten lika rolig som "The Big Lebowski". Det räcker med att bara ta en titt på karaktärsgalleriet för att jag ska börja garva: supertysken och ultranihilisten Uli Kunkel (Peter Stormare), den praktfulle bowlingrivalen Jesus (John Turturro) och den judiske USA-patrioten Walter Sobchak (John Goodman) är bara några av de skruvade figurer vi får följa i Coens sotsvarta komedi.
Favoritscen:
När Uli Kunkel och hans nihilistpolare konfronterar Lebowski och hans bowlingvänner ute på parkeringen, varpå stackars Donny (Steve Buscemi) lägger sig kvidande på marken. Är han skjuten? Nej, han har bara fått en plötslig hjärtattack av rädsla. Coenhumor när den är som allra mörkast!
Favoritcitat:
Blond Threehorn Thug: "Where's the money, Lebowski?"
9. "Terminator 2: Domedagen" (1991)
Få regissörer tar lika lång tid på sig som James Cameron när det gäller uppföljare ("Avatar 2" har inte ens gått upp på bio ännu), men väntan brukar oftast vara värt det. Tydligast exempel på detta är "Terminator 2: Domedagen", som i mitt tycke bräcker originalet både storymässigt och rent visuellt. Att T-800 (Arnold Schwarzenegger) numera är på John Connors (Edward Furlong) sida är rena genidraget, men framför allt är det specialeffekterna som hänför.
27 år efter att filmen gick upp på bio, övertygar CGI-arbetet fortfarande. När den skräckinjagande roboten T-1000 blir skjuten men fortsätter angripa – med stora skotthål rakt igenom sin flytande metallkropp – häpnas jag än idag över hur välgjort det ser ut. "Terminator 2: Domedagen" är både snyggare, mer välskriven och framför allt tusen gånger så actionpackad som originalet. En actionklassiker som toppar det mesta inom genren, inte minst när de fantastiska jaktscenerna drar igång.
Favoritscen:
När T-800 och John Connor blir jagade på motorcykel av en lastbil i Los Angeles kanaler. Praktiska effekter med riktigt stuntarbete, ja tack!
Favoritcitat:
T-800: "Come with me if you want to live!"
8. "Collateral" (2004)
Nio år efter "Heat" gjorde Michael Mann sin hittills bästa film, när han lät Tom Cruise färga håret grått och satte Jamie Foxx bakom ratten på en taxi. Under loppet av en natt, håller Vincent (Cruise) taxichauffören Max (Foxx) fången i sin egen tjänstebil. Detta medan han tvingar runt honom på en lönnmördarturné som är lika delar skrämmande som spännande.
Förutom att ge oss grym kemi mellan Vincent och Max, är det framför allt fotot som griper tag. Los Angeles-natten har aldrig sett bättre ut än i "Collateral" och att plotten endast utspelar sig från skymning till gryning är även det ett stort plus; jag är en riktig sucker för filmer som äger rum antingen på en och samma plats eller under en stram tidspersiod, helst både och. Tom Cruise har dessutom aldrig varit bättre än i denna film.
Favoritscen:
När Vincent handfängslar Max vid ratten och Max tutar efter hjälp från några förbipasserande (medan Vincent är uppe och tar död på en måltavla). Resultatet? Han blir rånad av fotgängarna istället. Som att han inte redan har det nog jävligt... Sedan dyker dock Vincent upp igen och "tar hand" om rånarna på typiskt Vincent-vis.
Favoritcitat:
Vincent: "Someday? Someday my dream will come? One night you will wake up and discover it never happened. It's all turned around on you. It never will. Suddenly you are old. Didn't happen, and it never will, because you were never going to do it anyway. You'll push it into memory and then zone out in your barco lounger, being hypnotized by daytime TV for the rest of your life. Don't you talk to me about murder. All it ever took was a down payment on a Lincoln town car."
7. "The Disaster Artist" (2017)
"The Room" är med rätta kultförklarad som den "bästa sämsta filmen någonsin". Tommy Wiseaus superusla relationsdrama från 2003 förbryllar och underhåller precis lika mycket varje gång jag ser den och när jag hörde att James Franco skulle göra en biopic om inspelningen av "The Room", blev det snabbt min mest efterlängtade film under förra året. Och den visade sig vara både varmare och roligare än vad jag hade kunnat förvänta mig.
Tommy (James Franco) slår sig samman med Greg Sestero (Dave Franco) och det omaka paret beger sig iväg till Los Angeles med naiva drömmar om att nå framgång i Hollywood. Ingen av dem kan skådespela, men på något mystiskt vis har Tommy tillgång till enorma summor pengar och därför har han ändå råd att följa sin dröm och spela in den egenskrivna filmen "The Room". Först trodde jag att "The Disaster Artist" skulle bli en skrattfest fylld av hån, men i slutändan satt jag mest med tårar i ögonen och empati för Tommy Wiseau. James Franco – som även står för regin av "The Disaster Artist" - lyckas med konsten att göra en komedi som faktiskt berör på djupet. Rollen som Tommy är utan tvekan Francos finaste stund.
Favoritscen:
När "The Room" till slut premiärvisas och Tommy får den smärtsamma insikten att biobesökarna bara skrattar åt hans verk.
Favoritcitat:
Tommy: "Ha-ha-haa..."
6. "Drive" (2011)
Jag minns när jag började älska Ryan Gosling som skådespelare: första gången jag såg "Drive". Från den allra första scenen och fram till eftertexterna var jag totalt fängslad av den namnlöse Föraren, med den inte-alls-tuffa-men-ändå-ASCOOLA silverjackan (komplett med en töntig skorpion i guld på baksidan). Hans tystlåtna sätt att agera på i alla situationer, hans lugna men stundtals explosiva körstil och den där ständiga tandpetaren i munnen - allihop är de ingredienser som ger Föraren en härlig aura av mystik. Vissa tål den inte alls, men jag älskar den!
Detsamma går att säga om själva filmen, som enligt många är alldeles för seg och har en massa långdragna sekvenser som i vilken annan film som helst skulle ha kapats i klipprummet. I "Drive" fungerar det långsamma tempot i mitt tycke utmärkt och även om det under långa stunder inte pratas så mycket, är varje bildruta talande. Sättet som "Drive" är filmad på förtrollar bara med hjälp av det strålande kameraarbetet och det är helt enkelt en snygg film, med en snygg skådis i huvudrollen och ett jäkligt snyggt manus - även om det mest visas i bilder snarare än i tal.
Favoritscen:
När Föraren (Gosling) i en närmast drömlik hiss-sekvens räddar sin granne Irene (Carey Mulligan) genom att i slowmotion dra undan henne till hörnet och kyssa henne, varpå han brutalt sparkar ihjäl den okända man som varit på väg att skjuta både honom och Irene i hissen.
Favoritcitat:
Föraren: "You give me a time and a place, I give you a five minute window. Anything happens in that five minutes and I'm yours. No matter what."
5. "American History X" (1998)
Under en natt mördar nynazisten Derek Vinyard (Edward Norton) två svarta män - i en av filmvärldens mest brutala scener - efter att de har försökt sno hans bil. Vinyard får därefter spendera tre år i finkan, där livet är allt annat än lätt. Hans historia vävs snyggt samman med hans lillebror Dannys (Edward Furlong), där svartvita scener effektivt visar dåtid medan scener i färg kretsar kring nutid. Samtidigt som Derek är upptagen med att ifrågasätta sin forna livsstil och ändra uppfattning inne i fängelset, får vi följa Danny som helt naivt håller på att gå raka vägen i storebrorsans destruktiva fotspår.
Fördomar och upprättelse genomsyrar detta känslosamma drama. Budskapet att det aldrig är försent att förändra sig själv och sin tro är vad som verkligen får mig att älska "American History X", som trots att den är två decennier gammal fortfarande känns lika aktuell. Derek Vinyard i början av filmen är inte samma Derek Vinyard som i slutet och det räcker med att se "American History X" för att jag gång på gång ska fråga mig själv: varför har Edward Norton inte vunnit någon Oscar ännu? Och dessutom: vart tusan tog den briljante Edward Furlong vägen?
Favoritscen:
När Derek Vinyard helt vardagligt blir upplärd av sin rasistiska pappa om hur samhället ser ut, vilket är det allra första fröet till Dereks hat senare i livet.
Favoritcitat:
Danny: "Hate is baggage."
4. "Pulp Fiction" (1994)
Quentin Tarantinos tredje bästa film - efter "Reservoir Dogs" och "Inglourious Basterds" - är den där vi får följa två torpeder på uppdrag att hämta en värdefull väska, en skrämmande gangsterkung som blir fastbunden i en källare, gangsterkungens fru som överdoserar och en boxare som inte alls har lust att lägga sig i en match där han "ska" lägga sig. På pappret låter det som en oerhört spretig historia, men sättet som Tarantino klipper ihop "Pulp Fiction" på gör att alla berättelser vävs samman på ett strålande sätt. Det hoppas fram och tillbaka mellan både karaktärer och rent tidsmässigt, men allt hör ändå ihop. Och varje scen är förbannat underhållande!
Briljansen ligger inte så mycket i själva storyn, utan det bästa med "Pulp Fiction" är – som i de flesta av Tarantinos filmer – dialogen. Det är en fröjd för öronen att få höra Jules (Samuel L. Jackson) diskutera fotmassager med Vincent (John Travolta) eller se Captain Koons (Christopher Walken) ge en lång monolog om en guldklocka som han haft undangömd på ett obekvämt ställe under lång tid. Ingen skriver manus på samma sätt som Quentin Tarantino och "Pulp Fiction" är fortfarande hans mest citatvänliga film.
Favoritscen:
När Vincent och Jules sitter på caféet och Jules plötsligt kommer till insikt med att han ska sluta jobba som torped, för att istället börja en livslång vandring runtomkring på jordklotet istället. Vincent reagerar närmast med avsmak och kallar Jules för en "lodis", men tji får han eftersom Jules överlever i slutändan medan Vincent... tja, får smaka på sin egen kulspruta.
Favoritcitat:
Jules: "The truth is you're the weak. And I'm the tyranny of evil men. But I'm tryin', Ringo. I'm tryin' real hard to be the shepherd."
3. "Nightcrawler" (2014)
Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en ihärdig man med högt satta mål och en extremt ensam tillvaro. En kväll får han nys om att man kan tjäna pengar på att sälja grafiska nyhetsbilder till olika tv-kanaler och han skaffar sig därmed en kamera, en polisradio och beger sig ut på Los Angeles gator för att söka lyckan i andras olycka. Med gasen i botten beger han sig till närmsta bilkrock, skjutning eller annat våldsamt som kan locka tv-tittarna och ge gott med pengar. Istället för att försöka hjälpa de stackars offren, ser han till att filma tragedierna på ett så smaskigt sätt som möjligt.
Jag blir sällan rädd för skräckfilmer, då monster och överdrivet blodsplatter mest känns på låtsas. Däremot blir jag vettskrämd av "Nightcrawler" eftersom hela berättelsen är så kusligt verklighetsförankrad. Sättet som nyhetsredaktörerna i filmen dramatiserar alla nyhetsinslag på, känns trovärdigt på ett sätt som får mig att förakta de amerikanska medierna ännu mer än jag redan gjorde innan jag såg "Nightcrawler". Ju blodigare historia desto fler tittare, tänker folket bakom inslagen på tv. Eftersom Lou saknar all form av empati för andra människor, passar jobbet som blodletande kameraman honom alldeles utmärkt. Ju större blodpöl, desto större lön...
Favoritscen:
När Lou väntar på rätt tillfälle att ringa polisen, för att kunna icensätta ett gripande och filma det blodiga händelseförloppet på ett så dramatiskt sätt som möjligt.
Favoritcitat:
Nina Romina: "We find our viewers are more interested in urban crime creeping into the suburbs. What that means is a victim or victims, preferably well-off and/or white, injured at the hands of the poor, or a minority."
2. "La La Land" (2016)
Damien Chazelle golvade mig redan med "Whiplash", men det var med "La La Land" som han blev min nya favoritregissör. Jag har ett inbyggt förakt mot musikaler, då jag anser att det förstör en hel film när skådisarna plötsligt bryter ut i sång. Därför blev jag helt paff när jag såg "La La Land" och älskade varenda sångnummer, eftersom de allihop kändes som en viktig del av storyn. Trots att det faktiskt är en musikal, ser jag inte alls filmen som en sådan. I mina ögon är det snarare ett relationsdrama med musikalinslag, som kretsar kring två personers strävan efter att nå sina mål: Mia (Emma Stone) vill bli Hollywoodskådis och Sebastian (Ryan Gosling) vill öppna en bar där folk ska kunna lyssna på riktig jazzmusik.
Precis som "Whiplash" tyckte jag först att filmen "bara" var fantastisk, men sedan kom slutet då "La La Land" förvandlades till ren filmmagi. Tack vare slutet blir filmen en trovärdig skildring av hur framgång kan påverka en person och dennes relationer. Berättelsen om Mia och Sebastian är hjärtskärande, inspirerande och en riktigt snygg hyllning till allt som har med Hollywood att göra. Och dessutom: om det inte vore för Damien Chazelle skulle jag än idag ha haft samma negativa syn på jazz som Mia har i början av "La La Land". Tack vare Chazelle kan jag numera uppskatta musikstilen.
Favoritscen:
När Sebastian och Mia tittar på varandra i slutscenen. Enough said.
Favoritcitat:
Mia: "Do you like the music that you're playing?"
1. "500 Days of Summer" (2009)
Innan Marc Webb gjorde sina två "Amazing Spider-Man"-filmer, regisserade han min absoluta favoritfilm genom alla tider. "500 Days of Summer" berättar historien om Tom (Joseph Gordon-Levitt) och Summer (Zooey Deschanel) som har helt olika syn på kärlek, men som trots detta faktum ändå börjar dejta varandra. Till skillnad mot de flesta romantiska komedier jag sett, är "500 Days of Summer" långt mer relaterbar tack vare att den undviker alla uttjatade romcom-klyschor. Den känns kort sagt mer verklig.
Med ett trovärdigt (och underbart vemodigt) manus som inte liknar några romantiska komedier jag sett, står det snabbt klart att detta inte alls är den typiska kärlekshistorien vi är så vana vid att se - något berättarrösten i och för sig informerar om redan i introsekvensen. Visst finns det roliga, romantiska ögonblick, men dessa vaggar bara in mig som tittare i en falsk trygghet som gör att den slutgiltiga upplösningen blir desto mer förödande.
Första gången jag hade sett klart detta drama-dressed-as-romcom, avskydde jag Zooey Deschanels karaktär Summer av hela mitt hjärta på grund av hennes egoism. Andra gången var det tvärtom Gordon-Levitts Tom som jag ogillade på grund av exakt samma anledning: hans stora ego. Och under den tredje titten insåg jag att jag faktiskt inte tyckte illa om någon utav dem, eftersom ingen av dem hade gjort något fel – de hade bara inte varit riktigt rätt för varandra... Är det inte helt fantastiskt att en och samma film kan skapa såpass annorlunda känslor hos mig som tittare, när jag kollar på den flera gånger och får nya insikter varje gång? Just därför hamnar "500 Days of Summer" överst på min topplista över filmer som utspelar sig i Los Angeles, och högt upp på listan över de filmer jag tycker allra mest om.
Favoritscen:
Expectations/Reality-scenen. Se filmen omedelbart om du inte vet vilken jag menar!
Favoritcitat:
Summer: "I just... I just woke up one day and I knew."
Tom: "Knew what?"
Summer: "What I was never sure of with you."
Summer: "I just... I just woke up one day and I knew."
Tom: "Knew what?"
Summer: "What I was never sure of with you."
Vilken Los Angeles-baserad film är din favorit? Kommentera här nedanför!
