Gilmore Girls 2000-2007

Mamma och dotter (Lauren Graham och Alexis Bledel), Lorelai Gilmore och Lorelai Gilmore, bor i den lilla staden Stars Hollow i Conneticut. Lorelai den 1:e var bara 16 år när hon fick sin dotter. Hennes rika och konservativa föräldrar ville att hon skulle gifta sig med fadern till barnet, men Lorelai har valt att uppfostra dottern själv.

Serien startar vid tidpunkten då dottern är  tonåring. Mammans relationen till Lorelai den 2:e, kallad Rory, är mer systerlig än auktoritär och hon kämpar bitvis med vilken roll hon ska ha i förhållande till sin dotter. Rory är en blyg men kvicktänkt och intellektuell bokmal som tack vare de rika morföräldrarna kan gå i privatskola. Både mor och dotter älskar kaffe, snabbmat och socker i alla dess former. Jag tror aldrig jag har sett tjejer äta så mycket på TV. Man blir hungrig när man tittar på den. Så det rekommenderas att man bunkrar upp med chips, läsk och smågodis – inga långkok och handstoppade korvar här inte. Ju onyttigare desto bättre.

Att titta på "Gilmore Girls" är som att ligga på en livs levande ”Totoro” och bli matade med butikskakor samtidigt som kaffe injiceras via dropp direkt in i blodomloppet. Den här serien kräver inte snyggt foto, pompösa miljöer, mystiska män i detektivrockar eller brudar i  rustning för att tillhöra skaran av serier som bör ses. Uttrycket att mysa har fått många märkliga innebörder, som att äta tacos på fredag eller titta på ”Kalle Anka” på julafton, men om man som Rory skulle gjort slår upp ordet i en dammig, gammal ordbok så finner vi betydelsen: småle med sluten mun.

Det är precis vad jag gör genom alla sju säsonger, när jag inte fnissar högt, och det är tack vare den fantastiska dialogen. Om ett standardmanus för ett serieavsnitt  är ca 45 sidor långt så är ett "Gilmore Girls" avsnitt 80 sidor. Detta  resulterar såklart i att de pratar fortare än en crackhög trädgårdstomte. Det är självklart inte realistiskt att alltid ha svar på tal, men den snabba dialogen gör att serien håller ett högt tempo. Vilket skapar en fin kontrast till de lågmälda, lugna miljöerna och kanske bristen på skiftet av sådana emellanåt.

Sarkasmen och humorn duggar tätt liksom de bisarra utbrotten. Det är en fin skildring av en stark mor som försöker uppfostra sin dotter till att bli självständig. Vi får se dom sjunga högt till Pippi Långstrump och hänga julmisteln i takfläkten för att göra traditionskyssen till mer av en sport. Jag önskar att jag som tonåring var lik Rory och inte bara kollade på ”Sunset Beach” och åt snabbmackaroner, och om jag blir mamma vill jag vara lika cool som Loralei. Kanske är det detta önsketänkande som gör serien så beroendeframkallande. Lika beroende som Lorelai x 2 är av kaffe.

Serien är även sockrad med andra gulliga och lustiga personligheter. Luke en butter diner-ägare som ständigt ligger i luven med stadens borgmästare. Dean (Jared Padalecki), en nyinflyttad Chicagobo och Rorys första kärlek. Sookie, kocken som Lorelai jobbar med och Emily Gilmore - urmodern - från vilken Lorelai x 2 ärvt sin vassa tunga. För att citera Lorelais granne ”man kan säga mycket om en mans karaktär om han sparkar på trädgårdstomtar.”

För mer badboy än så blir det inte riktigt i "Gilmore Girls", kanske just för att att fokus inte är på parrelationer utan på kärleken mellan mor och dotter. Man kan tro att det är tråkigt att det aldrig sker några större katastrofer, men faktum är att det är just det som gör serien så bra. Den håller fötterna på jorden och håller sig till det den gör bäst: charmig dialog och sockersöta karaktärsporträtt med lite salt bismak. Precis som att vissa hatar trädgårdstomtar och safttanter så är kanske inte serien för alla. Men om du låter dig bli sockerförgiftad och söndergosad är chansen stor att söt magi uppstår.