Relic 2020

Natalie Erika James gör en imponerande regidebut i och med denna atmosfäriska spökhistoria. Hon lyckas överraska i en genre, som är ganska uttjatad, genom att med enkla, smarta medel skapa obehag som verkligen känns. Manuset, som hon skrivit ihop med Christian White, ger djup till karaktärerna, men också den fasansfulla situationen de befinner sig i.

 

Kay (Emily Mortimer) får ett samtal från polisen om att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin), som hon inte pratat med på veckor, spårlöst är försvunnen. Hon bestämmer sig för att tillsammans med sin tonårsdotter Sam (Bella Heathcote) åka hem till barndomsstaden för att leta rätt på sin mamma. Några dagar senare återvänder den gamla kvinnan, utan något minne om var hon varit, eller vad som hänt henne.

 

”Relic” är till stora delar ett intimt kammarspel, som mestadels utspelas innanför lyckta dörrar. Den klaustrofobiska känslan förstärks av fotot och kameran som kryper sig på och ofta är obekvämt närgången och påträngande. Den dröjer sig enträget kvar i rumsdetaljer och i de tre kvinnornas ansiktsuttryck, och ger oss ledtrådar till historien som blir vårt pussel att lägga. 

 

Filmen är väldigt lågmäld och stundvis närmast förlamande stillsam. Vissa händelser sker som i en utandning, i en sista rossling innan döden. Det är utmanande, men blir aldrig tråkigt. Detta tack vare skådespelarnas närvaro och det växande obehaget som resolut sluter upp omkring dem, och mig som åskådare.

 

Största styrkan i filmen är samspelet mellan de tre kvinnorna. Samtliga övertygar med sitt subtila spel och framförallt Robyn Nevin som mormor Edna gör sin karaktär med bravur. Det är Edna som med sin tynande verklighetsförankring är katalysatorn i historien, den som de två andra reagerar på och kretsar kring. Jag känner med henne, men tycker samtidigt hon är fruktansvärt läskig.

 

”Relic” är en makaber och annorlunda skräckfilm om åldrande och livets förgänglighet. Har man erfarenhet från demenssjukdom, så vet man hur hårresande otäckt det kan vara när ett åldrat, men älskat sinne börjar löpa amok. Den här filmen handlar om den ondskefulla närvaron, som bokstavligen i de stunderna krälar fram och sprider svärta i sin omgivning. Men det här är också ett känslosamt drama som berättar en finstämd historia om förlust och försoning. 

 

Vill du ha jumpscares, effekter och en tydlig story från a till b, är nog det här inte en film för dig. Men om du inte vill få allt förklarat för dig, utan snarare finner kittling i metaforer och olust mellan raderna, ja då ska du se detta.