Lee 2023

Kate Winslet axlar rollen som Lee Miller, en tidigare modell i New York som tillslut valde att rapportera om andra världskriget som fotograf för tidningen Vogue. Här har man inte ens försökt att omstörta alla biopic-troper för att berätta hennes historia. ”Lee” drar igång med att blicka framåt till de sista månaderna i personens liv, en typisk struktur för en biopic. Där visas hon som en gammal och grinig person som inte tänker högt om sitt förflutna. Bara hennes son, också en fotograf, kan se att det hon gjorde var speciellt och vill att hon ska berätta mer om sig själv.

 

”Lee” följer titelkaraktären genom flera av krigets stora händelser för att visa var hon har varit, men sällan för att få oss att faktiskt förstå vem hon är. Det är en alldeles för passiv upplevelse för en berättelse som borde kunna skrämma och inspirera. Lee Miller behövde inte vara i frontlinjen av ett världskrig, hon valde att vara där. Hur kan en film om henne lyckas vara så ointresserad av att utforska en sådan person?

 

Tyvärr var Alex Garlands ”Civil War” först ut med att utforska krigsjournalistik på bio i år, vilket gör det ännu svårare att hitta något som sticker ut med ”Lee”. Det är en märklig brist på krigsbilder under filmens gång trots att det är många som plåtas. De får sällan rampljuset när de borde även fast det är därför vi är här. Det är inte helt rättvist att jämföra det med ”Civil War”, men alla hårda klipp till upprörande fotografier i den filmen varar längre i huvudet och säger mer om krigsjournalistik än allt som händer i ”Lee”.

 

Men prestationsmässigt är det mestadels skapligt från början till slut. Kate Winslet är så klart pålitligt fängslande och lyfter hela filmen, ibland känns det som att Oscarsvinnaren är ensam om att ta projektet på allvar. Utan henne hade filmen varit i ännu mer trubbel. Men Andy Samberg förvånar mest med en sällsynt dramatisk prestation som fotojournalisten David Scherman. Man kan se visionen i att casta honom, men det går också enkelt att se hur det skulle kunna gå helt fel. Som tur nog är det ett lyckat val och bland filmens skarpare kreativa beslut.

 

Alexander Skarsgård spelar Roland Penrose, en konstnär och historiker som faller för Lee. Under andra världskriget började han använda sin konstnärliga sida för att lära ut kamoflageteknik, vilket man måste medge är en vettig sysselsättning eftersom filmen rutinmässigt tappar bort honom. Skarsgård tillför inte mycket till rollen och hans scener känns slarviga.

 

Men det är en film om att resa djupare in i ett hemskt krig för att fotografera det som omvärlden inte får se. Det är underligt då att ”Lee” saknar spänning. Scenerna med Lee i sitt hem känns lika skrämmande som scenerna med Lee på frontlinjen i kriget, båda scenarierna faller platt. Man får aldrig känslan av att karaktärerna är i fara, mest för att man aldrig riktigt får en känsla för karaktärerna överhuvudtaget.

 

Även bildmässigt lyckas ”Lee” varken imponera eller provocera. Det är lite synd eftersom det här är Ellen Kuras regidebut, den extremt skickliga filmfotografen bakom bland annat ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Men kameran används aldrig på ett uttrycksfullt sätt, trots att det är en film om en  fotograf som vågade provocera.

 

I slutändan faller ”Lee” i alla fällor som en biopic kan hamna i och kommer behöva kämpa för att bli ihågkommen utöver Kate Winslets prestation. Det är svårt att ens föreställa sig att filmskaparna försökte sikta högre än ett medelmåttigt betyg, de förstår nog att Winslets potentiella Oscarsklipp är allt som spelar någon roll. Så om filmen är nöjd med att vara meningslös, är det ens värt att lägga sig i?