Belfast 2021

Belfast, 1969. Nioårige Buddy bor med sin familj i ett harmoniskt arbetarkvarter där alla känner alla. ”Ma” och ”Pa” är hemmafru respektive byggarbetare, och farmor och farfar gnabbas kärleksfullt med varandra i den trångbodda lägenheten medan Buddy upptäcker världen. Den består än så länge av tegelväggar, fabriksskorstenar och Skolan – där man får sitta längst fram i klassrummet om man presterar på glosförhöret. 

Idyllen slås i bitar när konflikten i Nordirland bryter ut med full kraft. Våldsvågen sveper med sig allt förnuft. Plötsligt ska grannen eller butiksägaren som du känt hela livet drivas ut ur stan bara för att de har fel tro. Branagh skildrar religionsstriderna ur det storögda barnets perspektiv, och förmedlar skickligt både ängslan och förundran. 

Buddy och hans vänner begriper så mycket som att det handlar om protestanter och katoliker – hans egen familj hör till den första kategorin, medan katolikerna jagas. Den enda skillnaden är vad Buddy förstår att katolikerna kan komma undan med nästan vilka synder som helst, bara de ber Gud om ursäkt efteråt. I en underbar scen levererar prästen en svavelosande förkunnelse om helvetets kval som skulle få vilken Bergman-predikant som helst att skämmas av blygsel. 

Berättandet är drömskt och ofta återhållsamt humoristiskt. Buddys rädsla och nyfikenhet inför vuxenblivandet tonsätts av de pågående oroligheterna i samhället, som familjen tar del av framför TV:n. Trots att vi knappt rör oss utanför familjens lägenhet är Världen påtagligt närvarande. Här finns en djupgående konflikt där pappan ständigt måste resa bort för att jobba, och vemodet stegras till crescendo när Buddy ställs inför döden, ytterst representerad av farfars lungsjukdom.

Annars är det som sagt väldigt mysigt allting. Man skulle cyniskt kunna invända att Branagh ibland sockrar sin nostalgi med väl många skopor, men det vore tråkigt. ”Belfast” drivs framåt av en genuin berättarglädje som smittar av sig. En smärre triumf för en lustdriven filmskapare som fortfarande kastar sig mellan Shakespeare och ryska B-filmsgangsters till synes utan att bry sig ett smack om vad folk anser om karriärvalen. Här klaffar det mesta.