The Father 2020

Anthony (Anthony Hopkins) befinner sig på ålderns höst, och hans dotter Anne (Olivia Colman) försöker med hjälp av hemvård till att hans tillvaro blir det bästa möjliga, trots att hans minne tenderar att bli allt svagare. För Anthony börjar den förr så glasklara värld att bli allt mer ihopsnurrad, och han börjar få svårt att skilja både på sina döttrar och vad som egentligen är verklighet.

Bosatt i en lika del vacker som dyster lägenhet, trippar den avskalade dramatonen snart in på skräck – men långt ifrån den version av terror som vi är vana vid. När minnena skiftar från kristallklara till röriga så kryper väggarna närmare, och vi undrar vad som är sant och vad som bara är en reflektion av en hjärna på lågvarv. Det finns många materiella ägodelar man kan ersätta, men det torde vara den ultimata mardrömmen att förlora de fina minnen som ens långa liv har samlat på sig.

Bara några timmar efter Golden Globe-nomineringarna rullar Göteborgs filmfestival ut röda mattan för den fyrfaldigt nominerade ”The Father”. Det har buzzats vilt kring filmen om den demenstyngda pappans relationer med sina två döttrar, och med legenden Anthony Hopkins och ständigt stabila Olivia Colman i titelrollerna ser det tufft ut för de konkurrerande nomineringarna.

Jag är helt förbluffad av regissören och tillika pjäsförfattaren Florian Zellers förmåga att skifta fokus mellan så många olika parters synvinklar, med bara ett par korta meningar och scener. Vi förstår Anthonys frustration av de ständigt skiftande minnen han hårt klamrar sig fast vid, och trots att det mestadels är Anthonys film så får vi lida lika mycket med Annes helhjärtande och välvilliga kämpande. Till skillnad från många liknande dramaskildringar om uppslitande relationer, är det dessutom lika mycket filmens manus och berättande som glänser såsom sina talanger.

Filmer som ”The Father” påminner mig om varför jag egentligen började intressera mig för film – det låter som en klyscha, men att få verkligen förstå ett livsöde på ett välgjort sätt slår högt. På något sätt lyckas Zeller balansera så att vi får se alla händelser ur pappan, döttrarnas, och även utomstående vårdpersonalens perspektiv. Jag kan närapå förstå hur det är att leva med ålderdementi, trots att jag förhoppningsvis är många år ifrån det.

Anthony Hopkins levererar för oss en prestation som i klass med hans ikoniska Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”. Kanske är han en av vår tids allra största skådespelare? Så missa för guds skull inte att ge dig på ”The Father”, för den kommer att stanna i ditt minne en lång tid.