De ofrivilliga 2008
Synopsis
Info
Komisk tragedi utan pekpinnar
”De ofrivilliga” består av fem fristående berättelser som utan att de egentligen har något storymässigt samband bildar en fascinerande enhet. Vi får följa en känd skådespelerska som ger sig ut på en absurd bussresa, två tonårstjejer som gör sig redo för en festkväll, ett grabbgäng som festar i ett hus på landet, en lågstadielärare och slutligen en elegant födelsedagsfest. Det gemensamma temat är förhållandet mellan individ och grupp, och hur vi förändrar vårt beteende efter hur andra människor agerar. Östlund klipper fram och tillbaka mellan dessa berättelser och lägger bit för bit ett elegant pussel som visar människans flockbeteende, utan att ta till präktiga pekpinnar.
Som för att förstärka känslan av att vi i publiken observerar ett skeende utifrån har han valt att placera kameran en bit bort från händelsernas centrum. Ibland ser vi bara ben, andra gånger är karaktärernas huvuden utanför bilden. Det kanske låter enerverande men fungerar i praktiken alldeles utmärkt, det känns nästan som om man smyglyssnar på en konversation som det aldrig var meningen att man skulle höra.
Till en början lunkar berättelserna på i ett makligt tempo men med en sällsynt lyckad absurd och nedtonad komik. Men snart introduceras konflikter som komplicerar situationerna. Bussen som Maria Lundqvists skådespelerska reser i blir stående på en rastplats i ödemarken eftersom chauffören vägrar att åka en meter. Han har hittat en trasig gardinstång på toaletten och vill ha en ursäkt från personen som utförde illdådet. Men frågan är om någon verkligen kliva fram i den hätska stämning som sprider sig bland bussens passagerare.
I en annan berättelse blir den unga lärarinnan vittne till hur en kollega ger en stökig elev en örfil och hon ställs inför ett knepigt moraliskt dilemma, ska hon berätta och riskera sina kollegors missnöje eller hålla tyst och gå emot sin moraliska övertygelse? I en tredje blir en salongsberusad pappa skadad på en fest, men är för stolt för att erkänna att det är något annat än ett ytligt sår, trots familjens vädjande ord. Det är i de här scenerna som jag känner att skrattet fastnar i halsen och jag börjar vrida mig i fåtöljen av olust på grund av de känslomässigt plågsamma scener som Östlund gradvis målar upp. Kontrasten mellan komik och tragedi är lyckad och gör att filmen aldrig känns för tung.
De mestadels okända skådespelarna är överlag suveräna, framförallt Cecilia Milocco som lärarinnan, men även Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som festande tonårstjejer. Maria Lundqvist spelar sig själv och gör inte helt oväntad en fläckfri tolkning. Lägg till det en dialog som känns äkta och du har en väslipad liten pärla till film.
Med ”De ofrivilliga” tar Ruben Östlund klivet från talangfullt löfte till en regissör med sin alldeles egen distinkta stil. Det är utan tvekan en av höjdpunkterna i den svenska filmhösten, men varför ska vi behöva vänta ända till slutet av november för att kunna se filmen på bio?