Copenhagen Cowboy 2022-2023

Manusförfattaren och regissören Nicolas Winding Refn (”The Neon Demon”, ”Only God Forgives”, ”Drive”) står bakom en av Netflix mer vågade produktioner i år. Tillsammans med danska Sara Isabella Jønson Vedde har de skapat ett förföriskt porträtt av den unga hjältinnan Mius, Angela Bundalovic, resa ner i underjorden.

 

På sin färd genom Köpenhamns bakgator passerar hon flera kriminalgenre-klichéer: en seriemördare, våldtäkter, lik som matas till grisar, gängkrig, apatiska prostituerade och en Kinarestaurang som fasad för allehanda olaglig verksamhet. Genres samtliga underkategorier från heroic bloodshed till maffiafilm har vävts samman för att lysa sken på… Ja, vadå?

 

”Copenhagen Cowboy” är främst en injektion i lekfullhetens konst till brädden fylld med symbolism. En känslomässig, snarare än logisk, gestaltning av människans under- eller kanske övermedvetna.   

 

Angela Bundalovic lyckas fascinerande väl med ett intrikat sammanhållet minspråk genom samtliga sex avsnitt. Hennes karaktär Miu för tankarna till The Bride och Wednesday, men med ett okänt förflutet och en oklar drivkraft. Det vi vet är att hon sägs föra tur med sig. Och det gör hon också åt dem som står på hennes sida. De som gör henne orätt får i stället känna på hennes hämnd. Som oftast är synonym med en kamp i ”Tekken”-anda – tvådimensionell och uppskruvad med syntetiska slagsmålsljud.

 

Berättelsen pendlar så pass mycket i sin absurditet att helhetskänslan balanserar mellan helt briljant och sövande till den grad att jag halvvägs genom första säsongen somnat till samtliga avsnitt. Från våldtäktsmän som i stället för att prata låter som grisar till ett foto där kameran snurrar runt så många varv att jag hinner sluta ögonlocken innan scenen är över.

 

I ett försök att driva med sig själv genomförs dialogen på ett ”skriva-på-näsan”-sätt som går emot all hantverksmässig kodex. Här skiner den humor igenom som jag associerar med danska krimfilmer och den kontrasterar väl till Refns mer nattsvarta bildspråk. Kuken står i centrum och de driver med den klassiska manligheten genom att hela tiden överdriva kommunikationen kring kukens storhet. En favoritscen är då en far diskuterar en ny kukprotes åt sin son med tre välbetalda designers. Samtidigt är alla kvinnor överdrivet bildsköna och prostituerade eller incestuöst sinnade mödrar. Serien upplevs därför ibland som en sunkig manlig sexfantasi, men en högst medvetet konstruerad sådan.

 

Likväl är ”Copenhagen Cowboy” ändå främst en känsla. Med sin överanvändning av det populära teal-and-orange-fotot, långa rörelsescener och comic-inspirerade kostymer är det som en utanför-kroppen-upplevelse ackompanjerad av sju män i lustiga hattar spelande på analoga synthesizers. Den flörtar med 70-talets filmfoto, dansk svart humor och parodierar samtidigt över konstfilmsgenren.

 

När sista långa dans(eller slagsmåls)scenen på sex minuter tar slut vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över att det uppenbarligen blir en säsong till. Jag vet inte om det är ett udda försök till att anamma bdsm-trenden eller om den genuint försöker förmedla en samtida goda-fé-berättelse om hur vi borde lyssna mer till våra hjärtan. Vad jag vet är att den absolut inte är för alla.