The Hitman's Bodyguard 2017

”The Hitman’s Bodyguard”. Slut ögonen och smaka på orden. Vad tror du att det är för film? Med största sannolikhet har du rätt, för en mer rättfram och förutsägbar rulle är svår att föreställa sig.

Samuel L. Jackson spelar den livstidsdömda yrkesmördaren Darius Kincaid som ska fraktas från fängelset Manchester till Internationella domstolen i Haag. Där ska han vittna mot Vitrysslands mordiska diktator Vladislav Dukhovich (Gary Oldman) i utbyte mot att hans fru och kumpan (Salma Hayek) får gå fri.

Om 24 timmar måste han vara där, och när det visar sig att det finns en mullvad inom Interpol finns det bara en man som kan ta honom dit: livvakten Michael Bryce (Ryan Reynolds), som två år tidigare förlorade sitt anseende när en av hans kunder blev snöpligt avrättad framför hans ögon.

Deras resa över den brittiska landsbygden blir inte mer angenäm för att det omaka paret har en lång historia tillsammans. ”Kommer du ihåg när jag sköt dig i Prag?”, ”Äh, du sköt mig inte, du träffade bara ärmen!”. Sådär gnabbas det, och liksom i förebilder som ”Midnight Run”, ”Rush Hour” och ”48 Timmar” är det munhuggandet som får filmen att lyfta. För lyfter gör det faktiskt. Åtminstone i korta stunder innan filmskaparna hinner förstöra stämningen med ett mindre lyckat skämt eller ännu en voltande skåpbil som exploderar i luften.

De båda verkar ha halva Vitrysslands armé efter sig och eldstriderna är många och högljudda. Det finns några lyckade actionscener – som när Reynolds karaktär gör upp med en steroidpumpand östatsbjässe i en järnaffär (tänk spikpistoler, kedjor och hammare) eller när det blir spektakulärt bazookakryddad racerbåtsaction på Amsterdams vykortsvackra kanaler – men oftast känns de lika pliktskyldiga som filmens romantiska sidospår.

Regissören Patrick Hughes (vars främsta merit är "The Expendables 3") verkar inte heller vara helt säker på vilken ton han vill åt: ibland är det lojt och fartfyllt och ibland blir det märkligt obehagligt, som när Gary Oldman sätter en kula i huvudet på ett gråtande barn bara för att vi ska förstå hur obeskrivligt ond han är. Det finns också några roliga tillbakablickar där smöriga balladklassiker ställs i kontrast till snyggt koreograferat övervåld. Det funkar första gången, men skämtet blir snabbt uttjatat.

Men vad tusan. Det är alltid kul att se två vitt skilda personligheter tvingas till samarbete och den för genren livsviktiga personkemin finns där: Reynolds spelar torr, metodisk och sammanhållen – Jackson spelar högljudd, våghalsig och fullständigt blindgalen. Samtidigt som deras relation följer mallen till punkt och pricka är det rappt, kul och självmedvetet.

Du vet redan nu hur filmen kommer att sluta och allt som kommer att hända på vägen dit, men å andra sidan gör den ingen som helst ansats att försöka uppfattas som någonting annat än vad den är. Det vill säga befriande korkad och en dryg halvtimme för lång.